Hej hej!

Imorgon har Mathias styrt ihop en förfest här innan vi ska ut på galej. Först tyckte jag att det kändes så himla jobbigt. Träffa typ 15 nya människor som inte vet bakgrunden till trollet liksom. Jag har försökt öva in att inte le och visa tänderna och säga "hej" och "Sanna" utan att det syns. Men alltså, det syns. Hela hela tiden. Och sen blev jag så där förbannat trött på mig själv igen. Menar jag att jag ska låta bli att träffa folk till efter nyår eller? Menar jag att jag ska lära om att le och att prata på ett annat sätt? Nej skärpning Sandin. Faktiskt, inget att skämmas över. Visst, jag är den enda i min bekantsskapskrets som har en 1 ½ framtand just nu men alltså hallå. Världen går inte under faktiskt. Lika bra att bjuda på det och le extra stort och hålla huvudet högt.
Trots allt är det insidan som räknas. Än en gång. Och som Sara sa: Vad gör det om 100 år?

Hej på er!
Nedan följer insändaren som jag skickade in till VLT som jag lovade er..

Kära MDH!

Jag är en elev som går termin 5 på sjuksköterskeprogrammet i Västerås. Som ni säkert vet så är vår klass den första att examineras enligt ert nya programupplägg. Vi själva kallar oss och vår klass för ”försökskaniner” med tanke på att det oftast är så vi känner oss. Då programmet som tidigare nämnt är nytt, finnes aldrig gamla tentor att öva på. Gamla tentor vill vi inte använda som fusk, utan för att få vägledning om vad som är viktigt att plugga på i kursen. Om vi någon gång misslyckas och får skriva en omtenta brukar det trots allt ordna sig ändå, eftersom omtentorna sällan uppdateras mellan gångerna. Med andra ord kan man skriva om exakt samma tenta tre gånger innan förändring sker. Antar att ni inte får provision vad det gäller att göra nya prov till eleverna. Detta resulterar då i att eleverna som egentligen inte kan någonting om kursinnehållet, men som är experter på ett speciellt prov slinker igenom och blir godkända.
Vidare har våra praktikperioder förkortats med 9 veckor jämfört med det gamla programmet. Istället inläses denna kunskap via vårdvetenskaplig litteratur som få förstår sig på. Ni verkar dessutom tycka att det är jobbigt att undervisa om olika teorier inom vårdandet, vilket resulterar i att eleverna enbart får lära sig vad en teoretiker tycker. Detta vill jag jämföra med ett riksdagsval där man bara kan rösta på ett parti. Jag vet inte vad ni tycker kära akademichefer och andra viktiga personer som formar vår utbildning, men att vårda patienter är väldigt komplext och kan ses ur väldigt många synvinklar. Vore det inte bättre om eleverna fick lära sig om vårdande ur flera synvinklar än att kunna rabbla en teoretiker utan och innan? Vi är ju trots allt individer och fungerar på olika sätt.
Gällande praktikplaceringarna tillbringas enbart 45 % av praktikveckorna (14 veckor av 31) på ”landstingsplaceringar”. Är inte det lite väl lite, MDH? Med tanke på att det är där som eleverna får fingertoppkänsla vad det gäller att ta blodprover och andra medicintekniska uppgifter? Med tanke på att det är allmänsjuksköterskor vi ska bli? För inte ska jag bli sjuksköterska inom äldrevården i alla fall. Men ni verkar vilja det, eftersom 11 av mina 31 veckors praktik kommer ha spenderats inom äldreomsorgen.
Slutligen anser jag att ni borde se över er personalgrupp, eller åtminstone ge dem en kurs i kommunikation. Flera gånger har jag enskilt och tillsammans med klassen fått erfara att ansvariga lärare och andra beslutstagande personer inte vill ta sitt ansvar när något gått fel. Man skyller då på någon annan, som i sin tur menar att detta inte är dennes ansvarsområde och hänvisar vidare. Flera gånger har jag möts av empatibrist och en känsla av ovilja att hjälpa till om något hänt.
När jag avslutat min utbildning hos er så kommer jag tyvärr inte att kunna lämna något rekommendationsbrev till andra som funderar att utbilda sig till sjuksköterska.

Japp. Det var det, upp till kamp som sagt. Nu ska jag lägga mig på soffan en liten stund och lyssna på den bästa spellistan Spotify skådat. Sen vankas det fotboll och chips och en kväll i sofflägets tecken!
Puss på er

Jag är en sån här person som har ganska svårt för att inte tänka på/fantisera om/oroa mig över hur det kommer bli "sen". Sen kan vara om 10 år, sen kan vara imorgon, sen kan vara om 6 månader. För det mesta så oroar jag mig inte speciellt mycket utan är nog mest nyfiken på hur livet ser ut just då. För man vet ju aldrig aldrig vad som kommer hända. Det går bara inte. Så jag skyller nog dessa tankar på min otroliga nyfikenhet och vilja att utforska och veta. Men ibland är det bara så jävla jobbigt. Att behöva undra, att alltid fundera. Man får liksom ingen ro..

Och nu är det mycket tankar som vandrar fram och tillbaka, som jag vrider på tio olika sätt från olika vinklar för att komma fram till ifall något är bra eller dåligt. I de flesta fallen så kommer jag inte fram till någonting, eftersom jag ändå aldrig kan veta hur det blir i slutändan....

Just nu tänker jag ganska mycket på hur livet kommer se ut efter skolan. På att det är himlans kul att bo i Västerås, men att lönen som sjuksköterska på sjukhuset är där är fruktansvärt dålig vad jag hört, om man jämför med andra ställen. Och en bra ingångslön måste man ju ha, eftersom det sätter ribban för löneutvecklingen för resten av karriären. Men det var ändå väldigt trivsamt och intressant att vara på avdelning 8. Och de tyckte om mig. Så jag skulle säkert kunna få anställning där om jag sökte. Men å andra sidan så kommer med största sannolikhet ingen av mina närmsta vänner att stanna i Västerås efter att skolan är slut. Och jag har lägenheten här i Enköping. Och pendla och ha en sämre lön än vad jag kan få här är ju bara att utesluta.

Sen har vi eventuellt jobb och framtid här i hålan Enköping. Här spenderade jag hela min sommar i stort sett och det var roligt. Jag trivs fantastiskt bra på mitt jobb här. Och jag tycker jättemycket om alla arbetskamrater. Och det är en ganska så bred avdelning med många olika slags diagnoser. Och sen så ger det meriter inom akutsjukvård. En bra plats att börja sin karriär på alltså. Och ganska mycket bättre ingångslön än både Västerås och Uppsala, om man jämför just nu. Men sen är det ju just det. Vad har den här staden att erbjuda mig? Hur många av mina kompisar kommer vara kvar här när jag kommer hem? För mig är Enköping en håla som jag vill komma ifrån, jag vill verkligen inte bli fast här. Men ändå... Billigt boende i en fin lägenhet som är min alldeles egna. Och vännerna kommer ju finnas i närheten. Och inte så långt till Mathias heller.

Och så finns Uppsala. Fantastiska Uppsala där jag nog helst av allt vill bo. Men där det är en chans på miljonen att man får ett boende. Men ändå. Uppsala kommer alltid vara Uppsala med sitt fantastiska uteliv och där Mathias också bor. Jobba på ett stort universitetssjukhus. Pendla då? Nej aldrig. Jag tycker att det är fasansfullt att gå upp och börja kvart i sju när jag har nära till jobbet. Hur skulle det gå om man var tvungen att pendla en timme? Nej usch.

Vilken jävla i-landsdilemma det råder i mitt huvud. Massor med möjligheter och här sitter jag och gnäller. Men så får det nog vara. Den ständiga oordningen i mitt huvud stör mig. Men visst kommer även det här som alla små petitesser lösa sig på det ena eller andra sättet. Tills dess får jag väl helt enkelt lägga funderingarna på hyllan eftersom jag ändå inte kommer veta än på ett tag. Nu ska jag göra en äppelpaj som My och jag ska sätta i oss ikväll.
Hejdå/S.

Jag vill att det här inlägget ska handla om hur onödigt det är att oroa sig för framtiden. Att gå omkring och fundera över hur saker och ting kommer bli.. Just nu befinner jag mig i en vänta-situation. Jag hatar att vänta på besked. Kanske för att jag är den sortens person som grubblar ganska mycket. Så brutalt jävla onödigt egentligen. Beslutet ligger utanför ramen av vad jag kan påverka och så är det bara. Det blir som det blir och så är det med det. Så varför grubbla? Jag har gjort mitt absolut bästa och gjort allt för att kunna påverka beslutet. Mer kan man inte göra, än sitt bästa.

Varför inte istället leva i nuet? Ta varje dag som den kommer och strunta i vad som ska hända om sex månader? Jag har tänkt på det så himla mycket senaste tiden. Att många missar så himla mycket av livet då de planerar nästa vecka i huvudet istället för att bara stanna upp och njuta av det som är just idag. Just den här dagen som jag är ledig på och som erbjuder mig vackert väder, en bok som heter Bitterfittan, en sjuk pojkvän och en kopp kaffe på balkongen kommer aldrig någonsin återkomma. Nog för att det kan komma liknande dagar framöver, men just den här dagen kommer vara borta imorgon.
Tänk sedan efter (om du är en sån där som grubblar eller planerar mycket) hur många dagar du faktiskt gått miste om i ditt liv. Hur många såna här underbara dagar som du spenderat med telefonen i örat eller inte riktigt kunnat slappna av på för att du grubblat för mycket eller levt i framtiden? För mig är det rätt många dagar faktiskt. Som jag i huvudtaget inte minns för att mina tankar varit någon annanstans. Fatta vad mycket man går miste om när man inte lever för dagen och njuter av stunden som är.
Det har jag gjort den här helgen. Njutit alltså. Jag tänker fortsätta med det också. Thailand blir om det är menat att det ska bli. Det kommer inte ett besked fortare för att jag kollar mailen 10 gånger om dagen.

Ibland är det bara så skönt att ransaka sig själv och bara kunna säga: Skärp dig Sanna.

Puss

Idag har jag vunnit. Jag har vunnit en strid som jag utkämpat sedan jag började plugga förra hösten. Jag kommer ihåg när vi fick tillbaka vår första salstenta. Jag var två poäng ifrån VG och hade aldrig i hela mitt liv varit så jävla besviken. Jag låg på sängen och grinade i typ en timme och sen kom Mathias in och sa åt mig att sluta tycka synd om mig själv. Och så slutade jag lipa. Och tänkte: Jag kommer ändå få ett jobb, bara jag klarar mig. Får jag ett VG på hela utbildningen så är jag nöjd med det. Tentan efter var en anatomitenta. Jag fick ett halvt poäng över G och det rörde mig inte i ryggen, för jag var godkänd.
Men idag kom det iallafall. Mitt första VG som faktiskt syns i betyget! Jag är så jävla glad!

Jag vinner för jag ger mig inte. Envishet och skinn på näsan lönar sig jämt. Man ska inte låta någon sätta sig på en och försöker de så ska man resa sig igen. Så är det bara. Jag är trött på att ta skit faktiskt. Därför säger jag vad jag tycker och ibland måste man ryta ifrån. Eller klaga. Det lönar sig och jag är så jävla stolt. För att jag är envis som en gammal get.

Ikväll blev det ett spontant besök till kåren. Det blev en öl och ett glas rött och det satt precis där det skulle. Säga vad man vill men ikväll säger jag att det satt precis rätt. Nog för att jag kan må bra utan alkohol (det är absolut inte det jag menar) men ikväll så fick jag en liten aha och kände att: Va fan. Nu orkar jag inte älta det här mer. På måndag är det möte, fram till dess kan jag inte göra ett skit åt min situation och därför känns det högts onödigt att känna sig ledsen.
För jag är så jävla less på att inte orka. Less på att inte vara glad, att behöva vara en mindre bra version av mig själv som jag egentligen inte vill stå för eftersom det inte känns som jag. Det är inte jag att vara ledsen och känna mig eländig. Det är inte jag att vilja ge upp när allt känns som svårast. Den riktiga Sanna ger sig inte någonsin och hon spottar tillbaka på alla som beter sig illa mot henne.
Men snart är hon tillbaka på plats igen. För nu får det fan vara nog. Slut på dalt.

(Egentligen ville jag att det här skulle handla om något helt annat men det blir ju aldrig som man tänkt sig. Så är det bara. Vi får ta det en annan gång helt enkelt, för nu ska jag sova, vakna och imorgon pricka av min lista på saker som jag ska ta tag i. Och så är det med det. Punkt.)

Som vanligt när jag har arslet fullt och verkligen behöver ta tag i saker så händer det ingenting. Jag sitter här hemma på soffan, lägenheten ser ut som ett bombnedslag och disken står i högar. Jag borde ut och springa men tycker att det är för kallt. Jag borde gå till skolan för att skriva ut papper men orkar inte pallra mig dit.
Istället för att göra något vettigt så sitter jag här och känner mig trött och uttråkad. Va fan, skärp dig Sanna!
Så nu skriver jag en avbockningslista så det blir någon ordning i det här torpen.

Det är sjukt vad trött man kan bli på sig själv ibland.

Med risk för att låta som en person som absolut aldrig är nöjd men..
Imorgon är det sista dagen på ambulansen i Köping. Det känns som att tiden gått alldeles för fort och att jag haft alldeles för kul för att känna att jag fått nog.. Fan, två veckor till!
Ja... Trodde aldrig att jag skulle säga det här men.. Ambulansen har varit grym och jag hade väl aldrig trott att ambulansen skulle vara något för mig, men förhoppningsvis kanske det blir en liten ambulanstjej av den här tjejen också.
Nu vill jag gå klart skolan på en dag och börja jobba. Ut och få erfarenheter och lära mig saker och sen söka vidare :)
Sen kommer jag nog vara lite mer nöjd!

Nu ska jag fixa med sockerkakan som jag ska bjuda på imorgon och sova. Imorgon blir det sovmorgon till 6.20!
Den ni

Jag är ganska ombytlig av mig. En sida av mig är en ständig backpackerresenär som vill åka till jordens alla hörn. Ett av mina livsmål här i livet är att ha besökt alla världsdelar (förutom Antarktis) innan det är dags att slänga in handduken. Jag älskar andra kulturer och tycker att det är viktigt att vidga sina vyer eftersom man lär sig så mycket på hur människor i andra länder lever och tänker.

En annan sida av mig vill leva som Underbara Clara i ett litet hus ute på landet, ha ett stort kök där jag kan baka och laga massor med god mat. I en drömvärld skulle jag odla mina egna grönsaker och ha höns för att slippa köpa ägg från industrier. Helst skulle jag även vara vegeterian, men eftersom jag vet att det aldrig kommer bli så, så skulle jag enbart köpa ekologiskt kött. Kanske tom gris.

En tredje sida av mig slåss mot livets alla orättvisor, en liten (och rätt så obetydlig) sjuksköterskestudent som ifrågasätter dumma läkares kommentarer och misstag. Rätt så orädd och rätt så förbannad ofta. Förbannad över brist på empati och eftertanke. Den här sidan av mig visar sig ibland och en gång sa min pappa att jag nog kommer bli fackpamp en vacker dag. Ja man vet ju aldrig.

Iallafall. För att knyta ihop påsen. Idag har jag varit och handlat på den älskade lilla ica affären. Handlat sånt som var slut och sånt jag "behöver". Bland annat tyckte jag mig behöva en bilaga från Expressen, en bakbilaga. Massor med fantastiska, socker och fettfyllda recept. Det kliar nästan i fingrarna på mig och jag vill helst bara ta mig mitt Leilaförkläde och baka hela helgen!
Men så kul ska vi inte ha, nu ska den lilla ettriga sjuksköterskeeleven ta på sig sina gummistövlar (lite lantkänsla kan man ju unna sig ändå!) och bege sig iväg till skolan för seminarium om vårdrelationer. Backpackern kommer nog också vara med lite, drömma sig bort till det stora landet i väst på en collegefest, eller kanske en kritvit strand i Goa.

Hoppas att ni alla får en trevlig helg allesammans!
Stor kram från Sanna den ombytliga :)

Har sån skrivarlust just nu i denna stund. Jag skulle minsann vilja skriva något fint eller djupt eller vackert, som Emma och Cecilia (och ibland jag själv också för den delen) lyckas med. Men jag vet inte vad det skulle handla om faktiskt. Jag vet mest bara att jag är ganska så glad idag :)

Jag kollade på ett helt fantastiskt liveklipp på förmiddagen. Florence alltså. Hon är så förbannat jävla snygg. Och hon har ett sjukt scenspråk. Hon sjunger hur bra som helst och jag blir så avundsjuk. Jag vill stå där. Barfota, i vitt och sjunga från tårna. Ibland tar hon i precis sådär mycket så att hon nästan spricker liksom. Och det är så jävla äkta. Det här klippet är så äkta. Åh vad jag ryser. I hela kroppen!
Så nu vill jag ha sommar. Jag vill ha konsert. Jag vill ha Foo Fighters mfl och Peace & love. Grönt gräs och picknickfilt. Jag vill ha fräknar och jeansshorts. Terrasfest hos fisen och dricka bärtz och sen gå på Bill&Bob. Det vill jag bannemej ha!

Ohh... Det svider att kolla "inkomna räkningar" och mobilräkningen som dragit iväg alldeles alldeles för mycket. Det är hög tid att byta abonemang nu. På fredag. Då ska jag gå ner till tele2-butiken och skämmas över att tala om vad jag har för telefonkostnader. Förhoppningsvis kommer jag inte vara den värsta kunden i försäljarnas historia och så kommer de hjälpa mig.
Ja det är fan inte lätt alltså. Igår ringde Erik från Green Peace och tackade mig för att jag är månadsgivare hos dem. Sen berättade han om deras nya projekt. Tre stora floder i Kina är väldigt förgiftade av industrier, som släpper ut kemikalier i vattnet. Detta drabbar (som alltid i den här orättvisa världen) de allra fattigaste och håller på att utplåna hela byar som ligger kring floderna.
"Så nu undrar jag Susanna, kan du tänka dig att höja ditt månadsbidrag?"
Men det går liksom inte. Det är en jävla skillnad på 600 kr/år och 1200 kr/år. Jag är glad och stolt över det lilla jag kan ge. Och då tänker jag såhär... Tänk om alla jag känner kunde avvara 50 kr/månad och skänka till en hjälprättsorganisation. 50 kr har nog nästan alla råd med. Så nu uppmanar jag er allihop. 50 kr är en bärs på krogen. Eller 2 godispåsar som lätt slinker ner när man handlar... Det har man råd att avvara. Tänk efter iallafall.
För många bäckar små blir ganska mycket pengar till slut.

Visst. Jag erkänner självklart som det är. Det bor en liten liten dramaqueen även i den här kroppen och ja, jag tycker att det är jätteskönt att ibland överdriva saker om mitt mående (speciellt när jag är ledsen). Så när jag säger att jag ska bryta ihop för att sedan gå vidare innebär inte det att lyssna på melankolisk brittpop och skära mig i handlederna.
Snarare innebär det att grina ögonen ur sig som Sailor Moon, gå och lägga mig och sedan vakna och inse att livet går vidare ändå trots att saker är jävligt jobbiga just nu.

Och JA! Jag tycker verkligen att det är sjukt jobbigt att återigen få upp ett stort U istället för ett G på studentportalen. Speciellt när jag pluggat som en blådåre i två veckor, minst 4 timmar varje. Speciellt när mina vänner som jag pluggar tillsammans med får VG. När man tycker att man typ nailade tentan. När man tycker att man kunde allt. Vem fan blir inte besviken? Jag tycker snarare att man är omänsklig om man inte skulle reagera på en sån här sak.
För ärligt talat så förstår jag verkligen inte vad som gick så snett. Men, det handlar väl om min vanliga "tur". Ett eller två poäng ifrån.

Så förlåt kära vänner om jag låter självmordsbenägen. Det är bara mitt sätt att ta tag i saker, acceptera dem och sedan komma tillbaka. Jag älskar er och är jättetacksam för allt ni är, även om det kanske inte märks just nu.

Men jag hittar så mycket ny musik jag vill lyssna på först.. Bombay Bicycle Club – Rinse Me Down. Two Door Cinema Club – Something Good Can Work. I Blame Coco – Selfmachine.
Med mera med mera!
Puss och godnatt önskar indiepopflickan!

I wanted you to be... My James Dean.