Idag har det inte varit en så jättebra dag. Jobb som slutade i lite chock och lite kaos. Massa känslor åt alla håll och kanter och jag är bara så himla trött. Trött och ledsen. Jag gråter för mormors bror Arne och jag gråter över att det svenska vårdsystemet är så fruktansvärt fel och ohållbart.

Tog en paus i helgen. Paus från att tänka på allt. På nutiden och framtiden. Åkte hem till Mathias mamma på landet där 3G är inte finns och där det är alldeles mörkt och tyst utanför dörren när solen gått ner. Den kom aldrig fram å andra sidan. Passade hund och åt god mat. Trängdes i en 80-säng och tog en promenad längst ett traktorspår.
Nu är jag tillbaka i civlisationen igen och försöker boosta mig själv med parafinljus från IKEA som är farliga för mijlön. Fast just nu bryr jag mig inte speciellt om det eftersom jag nog är hög på kemisk dofter. Känner mig lurad av livet. Man tror att man är vuxen och styr över livet själv. Men det är inte så. Det är livet som styr dig. Det spelar ingen roll vad du bestämmer att du vill göra med ditt liv, för tillfälligheterna är ändå de som bestämmer hurvida dina planer går i lås eller inte. Du har ingen egen vilja. Just så känns det idag.

Idag har jag trötätit för många kakor för att jag tycker synd om mig själv. Det har jag gjort eftersom jag är sjuk och för att jag skulle deltagit i en kärlekseftermiddag och kväll med alla mina fina tjejer.
Sen kände jag mig ledsen över all träning som gått till spillo för att jag inte kunnat träna för att jag varit sjuk. Och sen kom jag på att man blir tjock av kakor. Och då åt jag två till.

Imorgon får det lov att bli skola. Ordna upp uppsatsen och sedan gå ut i skogen och skrika ut ångestvrål tills jag inte orkar skrika mer. Då kommer nog allt kännas lite bättre. Iallafall för en liten stund. Bryt ihop. Gå vidare.

Hohoho. Helgen vart inte riktigt som jag tänkt mig. Har svårt att förstå och dessutom behöva acceptera att det finns tjejer i min egen ålder som fortfarande beter sig mot andra på samma sätt som på högstadiet. Jävligt sorgligt. Ja. Det var länge sen jag kände mig så liten. På grund av tre tjejer som verkar kommit hälften så långt i sin mognadsprocess som alla andra som är ungefär 25 år. Fan, får ont i magen bara jag tänker på det. Att det fortfarande ens händer liksom. Att man ska vara ledsen flera dagar efteråt för att någon annan för ett år sen inte kunde bestämma sig hurvida hon ville ha eller äta kakan. Ibland känner jag mig bara så himla osäker på bortaplan. Allt man tar på sig eller hur man fixar håret känns som en tio tusen gånger större grej, hur man pratar och att ens skämt är asroliga blir helt plötsligt så jävla mycket viktigare. Fattar inte. Varför ska jag behöva slåss för att bli accepterad när jag inte ens gjort något fel? För saker som hände (eller snarare saker som rann ut i sanden) för snart ett år sen? När jag inte fanns med i bilden? Varför varför varför har vissa så svårt att glädjas för andra och varför varför varför ska det vara så himla svårt att ge den nya tjejen en chans? Jag rår inte för det. Men jag tar åt mig. Och krymper ihop och känner mig askass. Fast jag egentligen annars inte bryr mig.

Ja vad ska man säga? Jag tackar den heliga anden och gud (?) för att jag har världens finaste vänner. Att jag aldrig i något sammanhang skulle behöva känna såhär bland dem, det skulle ingen ingen ingen behöva. För man gör inte så bara. Så är det.

Ibland blir jag så less. Så förbannat less på mig själv och min ibland så hemskt dåliga självkänsla. Tog en titt på utsidan av mitt ena lår idag efter duschen och kände mig så jävla ledsen över att mina ben alltid är så fula, bleka och blodådriga. Sen tänkte jag att jag aldrig någonsin kommer ha eller få fina utsidor på låren.

Varför? Alltså jag bara undrar varför i hela fridens namn man (jag vet att jag inte är ensam om detta fenomen) alltid ska fokusera på det som man tycker är fult eller/och dåligt hos sig själv. Nej. Mina lår har aldrig varit och kommer aldrig bli sådär pinnsmala som dagens HM-modellers ben är. Men jag är väl så väldans mycket mer och annat än ett par lår? Jag är då otroligt omtyckt bland mina vänner. Jag tycker faktiskt att jag har en väldigt söt näsa med massor av fina fräknar på och dessutom har jag minsann fått höra att mina ögon är det vackraste han hade sett.
Än sen att jag har ytliga blodkärl och ett par celluliter? Jag har världens skönaste personlighet och jag älskar att vara glad och få folk att skratta. Det känns som att det i längden betyder mer än en liten grop som ingen ändå ser eftersom man i Sverige mest går i långbyxor.
Och dessutom så var det en kille som en gång sa att han tyckte att mina ben var jävligt snygga. Trots att de är så korta så att jag alltid får sy upp alla jeans en dm.

Så för faen faktiskt. Sluta nojja. Titta istället på alla bra saker som du är och som är du. Vem fan bryr sig om en blodådra på benet? Alla har dem, annars skulle det inte gå.

Åter igen känns det fan jävligt hopplöst med allt och jag tror att jag har en förkylning på ingång. Inget är kul och skolan tar livet av mig långsamt men säkert. Det blir så när man inte kan ta en sak i taget. Jag har återigen inte lust med något och laga middag känns som världens projekt. Skulle lätt nöjt mig med en macka till mat men nu kommer Hannah om en stund och då måste jag laga mat. Tur det. Fan vad det här inte är jag.

På eftermiddagen ringde Markus och frågade om vi inte kunde gå på bio eftersom han hade biocheckar som höll på att gå ut. Tack och bock sa jag, vem går inte hellre på bio än att skriva hemtenta en söndag?
En middag på Spicy senare satt vi i biosalongen och kollade på The Adjustment Bureau. Ni som inte sett den - se den!

Var länge sedan jag kände mig så inspirerad av en film. För saker och ting känns fortfarande bedrövligt. Jag är så trött på allt motstånd att jag inte ens orkar berätta om det längre. Det får bli som det blir och jag har varit så jävla nära att ge upp flera gånger.
Men. Jag tänker inte ge upp faktiskt. Om det nu är så att jag utmanat gud eller ödet eller vad det nu är som verkar bestämma att mitt liv ska vara förjävligt rörigt så är den skadan redan skedd. Det bästa jag verkar kunna göra nu är att hålla ut, stå på mig och för fan inte ge upp. Helvetet har redan brakat lös och vad tjänar det till att ge upp nu? Ger man upp när allt är som värst och man utkämpat ett dussin strider och ligger där i en liten pöl så tjänar ju inte de där striderna till ett skit. Då hade man lika gärna kunnat vifta med den vita flaggan på en gång.
Som sagt. Det är försent för att ge sig nu. Och jag säger inte att jag kommer gå segrandes ur det här. Men jag tänker fan inte ge mig. Jag tänker kämpa tills jag stupar. Så är det bara.

De säger att det kommer solsken efter regn. Yeah, I know... Det gör det. Jämt, även om det ibland är svårt att se ljuset i tunneln.
Idag kanske inte solen har lyst så mycket som man kanske önskat, men än en gång så är jag på väg upp efter faceplant. Vad vore man ensam? Inte mycket alls. Iallafall inte jag. Utan alla mina fina som jag har runtom mig skulle jag ligga apatisk i fosterställning efter den här alldeles för långa och överjävliga vintern.
Men men. Ny dag, nya tag.

Idag har jag haft en tre-timmars lunch i gott sällskap. Jag blev bjuden på en sötsliskig men ack så god latte med vaniljsmak eftersom jag glömt min plånbok hemma (Åh neeeej, plånkan is at home!!!!!). Jag har läst artiklar om vårdrelationer och ensamhet på äldre dagar. Skrivit klart hemtentan sånär som referenslistan och färdigställt mitt underlag till fredagsens seminarium. Jag har lämnat in paprerna till USA - det vill säga att nu har jag tackat ja och det finns ingen som helst återvändo. Det gör mig glad i själen. Jag ska åka till USA och det är verkligen så jävla ballt :)

Så som sagt... Det är ändå hopp om livet och snart kommer förhoppningvis solen lysa både utombords och inombords på mig som den brukar göra.
Ha det bra allesammans. Puss och kram

1. Jag har blivit "kurvigare" på sista tiden och min snygga Victoria Secret-rumpa och den rippade magen är som bortblåsta. Dags att ta tag i träning (igen...........)

2. Ofta har sjuksköterskor bättre etiskt förhållningsätt och bemötande än läkarna. Vissa läkare borde läxas upp. Jag skulle vilja göra det personligen.

3. En vacker dag kommer jag bli patientombudsman tror jag.

4. Färdigblandad browniesmet smakar mer kem än om man fixar smeten helt själv. Fast det blir ju gott ändå. :)

5. An idiot abroad är ett fantastiskt underhållande program.

6. Jag vill bli klar och börja jobba typ nu. Jag kommer älska att vara sjuksköterska!

7. Jag saknar min fru, mina vänner och min familj.

Här skulle jag vilja skriva något fint nu. Men det funkar ju inte riktigt så. Att man bara skriver på kommando. Då blir det aldrig bra. Nej. Det funkar inte. Vad blir det för slags känsla i det hela liksom.
Sedan en månad tillbaka har jag velat skriva ett inlägg om en person som ett tag betydde ganska mycket för mig. Och sen rätt var det var, så försvann han. Bara sådär. Poff. Nej det sa inte ens poff. Men jag vet inte hur jag ska få till det. Frågan är om jag någonsin kommer få till det. Vissa saker är jobbiga. Vissa saker stoppar man i en låda och låser och slänger bort nyckeln, sen gömmer man lådan längst in i huvudet bland massa annat bråte. Då behöver man inte tänka på det så ofta. Blockering liksom.

Min kropp har tagit time out nu. Gårdagen var fan inte rolig. Maginfluensa deluxe tänkte jag först. Eller bakfyllan från helvetet kanske? Sen konstaterade jag hur jävla illa jag behandlat min kropp sista tiden. Stresspåslag typ varje dag sedan slutet av december. Då blir det såhär.
Så idag är jag hemma och är sjuk. Tur att mina vips-faddrar är de bästa av alla. De kommer fixa dag 1 galant!

Inatt när jag inte kunde sova så läste jag vänner och bekantas bloggar. Många har skrivit såna här årssammanfattningar och sånt. Lagt upp bilder som sammanfattat deras 2010. Jag hade inte ens en tanke på att göra något sånt. Vet inte, men det här årsskiftet har passerat besynnerligt obemärkt för min del. Men... För all del.

Året 2010 är ett år då det har hänt väldigt mycket saker i mitt liv. Mathias och jag flyttade ifrån varandra efter 4,5 år tillsammans, varav 3 år av samboskap. Det gjorde fruktansvärt ont, men det var också den enda lösningen som jag ansåg skulle fungera, eftersom vi inte längre gjorde varandra speciellt lyckliga. Som sagt var det fruktansvärt jobbigt, men vi är fortfarande goda vänner och det måste jag nog säga är årets största vinst. Jag miste den som betydde mest för mig i hela vida världen, men återfann honom igen fast på ett annat sätt.
Jag flyttade till en liten studentetta i Västerås i somras och hyr ut min lägenhet hemma i andra hand. Också en rätt stor förändring. Jag stormtrivs här verkligen! Det känns sorgligt att vi redan gått halva vår utbildning och att jag inte kommer kunna bo kvar här längre än till nästa sommar. Jag älskar mitt alldeles egna lilla kryp in som bara är mitt och där jag bestämmer allt. Här får det vara stökigt i två veckor om jag känner för det. Här får jag äta pannkakor med banan och chokladsås på till middag om jag känner för det. Dricka vin alla dagar i veckan om jag känner för det. Gå på toa med öppen dörr. Allt är tillåtet som jag känner för. Det absolut bästa med att bo själv, helt klart.

Året 2010 var även året då jag nog hittade mig själv och blev rätt så vuxen på köpet. För iår har jag verkligen slutat att bry mig om vad massor av andra personer har för åsikter om mig. Och jag kan nog inte säga att något annat beslut i mitt liv har gynnat mig mer än att sluta lyssna på skvaller eller skitsnack eller obetydliga åsikter. Jag tycker ärligt talat att jag är en rätt bra tjej. Jag är rolig och otroligt omtänksam och bryr mig ofta mer om andra än om mig själv. Faktiskt rätt snygg också. Jag är jävligt trött på Jante-lagen och allt snack om att: Nej jag duger inte. För jag gör det. Jag gillar mig själv och jag ser det verkligen som ett tecken på mognad. Äntligen, efter sjukt många år av dålig självkänsla så kan jag se mig själv i spegeln och säga: Sanna. Du är en jävligt grym tjej, ett riktigt kap.
Och tycker man om sig själv så blir det himla mycket lättare att hantera en himla massa motgångar. Win-win!

Året 2010 har sammanfattningsvis varit ett fantastiskt år och jag hoppas och tror att det nya året har minst lika mycket roligt att bjuda på. Snart väntar en nollning som jag är faddergeneral för. 8 veckors praktik på kirurgavdelning och 2 veckor på akuten. Två slökurser som man kan avverka samtidigt som man sitter ute och dricker kaffe i april och sedan i solen på Löga i Maj. Peace and Love-festival! Jobb på ettan i Enköping.
Allt detta ska jag få uppleva tillsammans med alla mina underbara vänner. Tillsammans är vi oslagbara.

Just nu ser jag ut som hej kom och hjälp mig ungefär.
Vinterapi-torsdag igår, Victoria Secret show och en halv påse ostbågar för min del. De ville ju faktiskt ha med mig i showen men jag orkade inte åka till USA. Mkt roligare att trycka ostbågar och kolla på det hela på riktigt än att stressa runt i snygga underkläder och träffa Katy Perry backstage.
Iallefall. VS-tjejer måste ju ändå hålla sig i trim. Därför har Hannah, Frida och jag avverkat en timme på gymmet idag. Smockat med folk, trodde att vi skulle få gymmet för oss själva, men alla tänkte väl samma sak som vi. Ska det festas så ska det även brännas ;)
Har skalat ett kilo potatis och städat upp i röran efter gårdagens glöggspill. Det vart verkligen glögg överallt. Tom på kaklet över spisen. Jag kan verkligen det där med att spilla överallt.

För övrigt hittade jag min älskade cykel igår. Den stod nere vid stationen alldeles ensam. Så nu får pärlan bo inomhus tills jag skaffat ett fett jävla lås. Det är lite lite trångt men närhet är kärlek som vi vet.

Nehe, nu ska jag vila mig fem minuter på soffan innan frugan kommer. Då får man ju inte en lugn stund som vi vet.