Hej. Här sitter jag med min brutalt stora tekopp som jag fick av Angelica i lördags. Jag fryser och är så fruktansvärt trött. Kroppsligt trött och trött på mörker och kyla. Dessutom är jag nervös. Idag är det dags för nomineringar till utlandstudier. Men, med mina förutsättningar så vågar jag inte hoppas så mycket. Fast ni får gärna hålla tummarna ändå.

Smet lite tidigare från praktiken, gick och handlade. Köpte helg/nu har jag fått csn-gott.
Nu har jag bäddat iordning sängen, diskat, ställt fram vinglas och choklad så jag har något att längta hem till efter seminariet.
Så.. Seminarium --> hem och sova lite --> dusch --> mat och lite vin --> choklad ---> förfest hos bästa fisen.
Hejrå!

Jag har just upptäckt att jag nu genomgår min första stora åldersnoja. Tack för den.

Ibland så beter sig folk så jävla konstigt. Så konstigt så jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Det bästa då är bara att lägga dövörat till, låtsas om att det regnar och vänligt men bestämt ignorera det där lilla privata medelandet på facebook som visar tydlig upprördhet hos personen i fråga.
Jag har nog med drama som det är i mitt liv. En till liten dramaqueen är inte alls vad jag orkar med faktiskt.
Fan, jag vill knäppa till dig på näsan!

"Man tager vad man haver sa Kajsa Warg" är ofta min filosofi vad det gäller matlagning. Inprovisation och att höfta är helt och hållet min melodi och det är väldigt sällan som jag bryr mig om att följa recept till punkt och pricka.
Ikväll svängde jag ihop supergod mat enligt skåprensarprincipen - ta det du har hemma!
Kyckling i strimmor kryddat med salt, peppar och curry, en skvätt creme fraische på det som blivit över från annan matlagning. Bulgur till det och så en fantastiskt god "bantarsallad" (dvs vitkålsallad med sån där god dressing som man kokar ihop och häller över....)
MUMS! Nu är jag proppmätt och tänker lägga mig på sofflocket en stund och läsa om mångkulturellt vårdande.

Fan vad många vi är som befinner oss i svackor just nu...
Det blir aldrig vår, vintern drar oss vid näsan genom att återvända med 20 jävla minusgrader och så lite mer snö på det. Jag trodde verkligen att det skulle vända nu, att våren skulle analkas och att jag skulle få flertalet fräknar inom kort. Men fan heller.

Skolan suger. Ena hälften kämpar med PM-kurs som verkar vara den värsta, tråkigaste och mest värdelösa kursen på hela utbildningen. Själv är jag så spytrött på uppgifterna vi har på sidan av praktiken så jag kräks galla så fort jag försöker läsa en endaste sida. Det är så tråkigt! Det är så okonkret och jag är sjukt negativ! Men jag blir det, när våra lärandemål står skriva i hieroglyfer och allt ska vara så jävla akademiskt och fint.
Vårdvetenskapen står mig upp i halsen och för närvarande är vårt program så bristfälligt på så många sätt.

Men det ska jag göra något åt. Jag tänker fan bli studentrepresenant och sitta med i någon nämd och klaga på allt som är så jävla dåligt. De ska fan inte komma undan.


Men som de säger. Efter regn kommer solsken. Snart kommer våren, det vet jag med säkerhet. Resten är inte så mycket att göra åt. Bita ihop och genomlida skiten. Snart är vi klara med skolan och då ska jag ut och vara sjuksköterska på riktigt.

Så är det.

Att göra egna köttbullar är något som faktiskt inte tar en evighet. Dessutom är det tusen gånger godare än halvfabrikat och dessutom så vet du precis vad du stoppar i dig! Halvfabrikat sätter sällan sin fot i mitt hem...
Exprimenterade lite till lunchen idag...

Gör en sats med köttbullesmet (jag använder mig av köttfärs, 1 ägg och ströbröd). Mosa ihop så att köttfärsen blir alldeles geggig och trådig. Tillsätt sedan valfria kryddor (jag ville ha italiensk touch idag så det blev salt, peppar, italiensk salladskrydda, oreogano och basilika).
Rulla och stek köttbullar.

Koka upp pastavatten, koka spagetti. Häll sedan bort vattnet, tillsätt en burk krossade tomat, valfri stor klick creme fraische, vitlöksklyfta samt lite salt och peppar. Låt koka upp på svag värme...

Klart!

Supergoda italienska köttbullar med spagetti och krämig tomatsås. Annat än snabbmakaroner med mamma Scans och ketchup det!

Även fast det är sjukt jobbigt, så är det samtidigt så fantastiskt att gå upp jättetidigt. Äta frukost och lyssna på P3. Dricka kaffe i lugn och ro, läsa tidning och diska och bädda. Blogga!
Satt just och strökollade i Metros studenttidning. De hade gjort en lista på vilka utbildningar man ska välja för en "fetare plånbok". Yrket sjuksköterska stod inte med på listan...
ALLA listade utbildningar var ingenjörsutbildningar. Jag vet inte riktigt, men iallafall jag tycker att det är sjukt. Sjukt att det ska vara så jävla olönsamt att jobba med saker som inte är utveckling av industri. Som exempel tar jag såklart sjukvården, som är mitt hjärteområde...
Tänk om det inte fanns läkare? Eller sjuksköterskor? Eller människor som jobbade på boende och tog hand om din gamla mormor som inte riktigt orkar bo kvar hemma i huset? Folk som tar hand om barnen på dagis medan du går och jobbar?
Nu är iförsej läkare rätt bra avlönade.. Men ändå. Varför ska det vara så ovärt att jobba med människor?
En sjuksköterska har en högskoleutbildning på tre år. En förskolelärare pluggar minst tre år också. Lärare? Fyra år. Minst! Vilka formar framtiden? Vilka tar hand om de svaga och sjuka i samhället?
Min lillasyster är helt fantastisk på alla sätt och vis och det här är inget personlighetsangrepp :) Hon pluggar till revisor. Vi började plugga samtidigt och kommer båda två ha en fil.kandidat när vi är klara. Ändå kommer hon säkerligen tjäna ungefär 10000 kr mer i månaden om ett par år än vad jag kommer göra. Visst behövs alla sorters arbetsgrupper i samhället, men hur kan det komma sig att det är värt så jävla mycket mer att ta hand om företagares bokslut än att ta hand om den sjuka företagaren som fick en hjärtattack och höll på att dö?
En död företagare är ju liksom inte så himla bra...

Nej jag vet inte vart jag vill komma med det här. Det är ju inte direkt något jag inte visste när jag valde bransch. Att jag kommer fortsätta få ett geléljus i julklapp under hela min karriär, medan syrran får en skidresa till Björnriket. Men, jag trivs med att göra livsviktiga saker och få folk att må bättre. Det är mitt kall och inte pengar. Men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på samhällsuppbyggnaden. Att människor är så jävla ovärda stort sett. Att äldrevården många gånger enbart ses som en sista anhalt innan himlen och mest en kolliförvaring innan det är dags. En dag ligger de där själva, de som sätter orättvisa löner och tycker att det är riktigt och rätt att sjuksköterskor efter tre års slit på högskolan inte får mer betalt än 21000kr i ingångslön. Och självklart ska de också få den bästa tänkvärda vården. Men jag hoppas ändå att de får sig en tankeställare.
Och jag önskar att jag kunde förändra världen ibland.

Ohh... Det svider att kolla "inkomna räkningar" och mobilräkningen som dragit iväg alldeles alldeles för mycket. Det är hög tid att byta abonemang nu. På fredag. Då ska jag gå ner till tele2-butiken och skämmas över att tala om vad jag har för telefonkostnader. Förhoppningsvis kommer jag inte vara den värsta kunden i försäljarnas historia och så kommer de hjälpa mig.
Ja det är fan inte lätt alltså. Igår ringde Erik från Green Peace och tackade mig för att jag är månadsgivare hos dem. Sen berättade han om deras nya projekt. Tre stora floder i Kina är väldigt förgiftade av industrier, som släpper ut kemikalier i vattnet. Detta drabbar (som alltid i den här orättvisa världen) de allra fattigaste och håller på att utplåna hela byar som ligger kring floderna.
"Så nu undrar jag Susanna, kan du tänka dig att höja ditt månadsbidrag?"
Men det går liksom inte. Det är en jävla skillnad på 600 kr/år och 1200 kr/år. Jag är glad och stolt över det lilla jag kan ge. Och då tänker jag såhär... Tänk om alla jag känner kunde avvara 50 kr/månad och skänka till en hjälprättsorganisation. 50 kr har nog nästan alla råd med. Så nu uppmanar jag er allihop. 50 kr är en bärs på krogen. Eller 2 godispåsar som lätt slinker ner när man handlar... Det har man råd att avvara. Tänk efter iallafall.
För många bäckar små blir ganska mycket pengar till slut.

Det här inlägget är fullkomligt tillägnat till mig själv. En jävla skitdag blev en helt fantastisk dag.
Eftermiddagen ägnades åt att kasta bajs på akademien med underbara människor på kåren. Jag saknar kåren och människorna där ngt sjukt och när praktiken är slut har jag lovat Smeken att sälja mig lite till det där stället. Jag ska samla på rabattkuponger och ta mitt tiomärke (minst!!!). Slava som aldrig förr ska jag göra!

Ann-Sofie Klint skrev: du vet vad jag har sagt. ett misslyckande betyder inte att man är sämst, verkligen inte. du är sjukt bra (you know it, min superkvinna), å inget kan knäcka dig pärlan ! packa bort alla otroligt dumma tankar nu, de är sjukt onödiga. KAFFE finns hos mig 24 timmar om dygnet


Maija Kajander:Fina ni är! och liiiite avis å sannas tjocka eybrows, nice.

Min pappa ringde. Och sa: Jag fattar inte att båda mina barn läser på högskola. Och jag är stolt över dig. Även fast du kuggar tentor Sanna.

Tidigare har jag alltid sagt att: Man måste tro själv på att man är bra, ingen kan övertyga en om man inte tror själv. Fast det är inte så. Alla underbara människor som inspirerar och stöttar och finns. Ni ger mig så otroligt mycket. Ni anar aldrig!
Den här vintern har fan inte vart lätt någonstans. Samtidigt har jag aldrig lärt mig så mycket. Jag har ramlat och tagit mig upp igen efter ett x antal magplask och uppskrapade knän. Och hur klychigt det än låter så blir man fan starkare av allt som inte dödar. Men jag gillar klychor. Och ärriga knän. Och livserfarenheterna som kommer på köpet. De e de beste.

Visst. Jag erkänner självklart som det är. Det bor en liten liten dramaqueen även i den här kroppen och ja, jag tycker att det är jätteskönt att ibland överdriva saker om mitt mående (speciellt när jag är ledsen). Så när jag säger att jag ska bryta ihop för att sedan gå vidare innebär inte det att lyssna på melankolisk brittpop och skära mig i handlederna.
Snarare innebär det att grina ögonen ur sig som Sailor Moon, gå och lägga mig och sedan vakna och inse att livet går vidare ändå trots att saker är jävligt jobbiga just nu.

Och JA! Jag tycker verkligen att det är sjukt jobbigt att återigen få upp ett stort U istället för ett G på studentportalen. Speciellt när jag pluggat som en blådåre i två veckor, minst 4 timmar varje. Speciellt när mina vänner som jag pluggar tillsammans med får VG. När man tycker att man typ nailade tentan. När man tycker att man kunde allt. Vem fan blir inte besviken? Jag tycker snarare att man är omänsklig om man inte skulle reagera på en sån här sak.
För ärligt talat så förstår jag verkligen inte vad som gick så snett. Men, det handlar väl om min vanliga "tur". Ett eller två poäng ifrån.

Så förlåt kära vänner om jag låter självmordsbenägen. Det är bara mitt sätt att ta tag i saker, acceptera dem och sedan komma tillbaka. Jag älskar er och är jättetacksam för allt ni är, även om det kanske inte märks just nu.

Jag vet inte om jag börjat tro att jag är så jävla mkt bättre än vad jag egentligen är. U igen. Orkar inte mer nu

Fasen vad jag är beroende. Jag har såna abstinensbesvär så det är läskigt. Det är inte klokt vad man känner sig isolerad och begränsad när mobilen går och dör. Och nu menar jag inte att min käre vapendragare gått och laddat ur, han har helt kastat in handduken efter 2,5 år som trotjänare. Och med all rätt. Den där telefonen har nog gjort sitt.
Men i vilket fall... Det kryper nästan i kroppen för att jag vet att inte folk kan nå mig hur som helst! Och det skrämmer mig lite.. Vilken jävla digital stress som förekommer i mitt liv.

Det här kanske är skitbra för mig. Att vara isolerad och avstressa mig lite.

Fy fasen vad arg jag blir. På vuxna människor som inte kan bete sig. Behave yourself.

Idag har jag och Sofia suttit med ansökningar till utlandsstudier hela förmiddagen. Det är ingenting som man direkt slänger ihop på en kvart för att sedan lämna in, det trodde jag kanske litegrann. Men. Nu är det inskickat och klart och jag sitter och kompletterar min ansökan med ett personligt brev om varför just jag ska få åka till USA.
Och det är tamejtusan inte lätt ska ni veta. Det får inte vara för smörigt, det får inte vara för bajsnödigt. Det ska vara lättläst och personligt, man ska lyfta fram varför just jag ska få åka! Hur svårt som helst!
Jag är bra på massa saker. Jag är snäll och omtänksam och kommer bli en väldigt bra sjuksyrra. Jag engagerar mig i studentlivet i Västerås och vill att alla nya elever ska känna sig varmt välkomna. Men varför ska jag just få åka till USA?
Jaa... För att jag vill uppleva collegelivet. För att jag vill se hur det fungerar där borta. För att jag är bäst (som Kristian sa...) Men är det en bra motivering?
Ett par utbytesveckor skulle gynna min personliga utveckling något grymt. Men det blir så svårt att formulera sig. Att skriva sådär svenskt, lagom liksom.

Så snälla alla. Håll era tummar och tår, jag tänker sitta här och slita mitt hår ett tag till. Annars kommer jag säkert få åka till Norge i höst. Det är också hur bra som helst. Men fatta att få uppleva amerikansk collegeliv ett tag. Fantastiskt!

Igår fick jag en sån himla hemlängtan. Så efter praktiken på fredag tänker jag ta min lilla väska och sätta min lilla rumpa på lilla bussen hem till lilla Enköping, lilla moren, lilla faren och den lilla lilla katten.

1. Jag har blivit "kurvigare" på sista tiden och min snygga Victoria Secret-rumpa och den rippade magen är som bortblåsta. Dags att ta tag i träning (igen...........)

2. Ofta har sjuksköterskor bättre etiskt förhållningsätt och bemötande än läkarna. Vissa läkare borde läxas upp. Jag skulle vilja göra det personligen.

3. En vacker dag kommer jag bli patientombudsman tror jag.

4. Färdigblandad browniesmet smakar mer kem än om man fixar smeten helt själv. Fast det blir ju gott ändå. :)

5. An idiot abroad är ett fantastiskt underhållande program.

6. Jag vill bli klar och börja jobba typ nu. Jag kommer älska att vara sjuksköterska!

7. Jag saknar min fru, mina vänner och min familj.

Jag är så fruktansvärt trött nu. Morgontrött, kvällstrött, dagtrött och helgtrött. Det enda jag vill göra är att sova, men det går bannemej inte att somna i tid en enda kväll! Va fan liksom.
Praktik tar knäcken på en på så sätt. Man har mkt mindre liv än vad man har när man pluggar. Och sen är det den här ständiga tröttheten. Men jag klagar inte på praktiken, för jag stormtrivs!
Imorgon är jag faktiskt ledig. Vet ni vad jag ska göra då? Då ska jag ta lite sovmorgon och inte ställa klockan på halv sex.
Föresten har jag en ny spellista. Lite kort just nu kanske, men be patient! De flesta låtarna är stulna från Alex's lista, den mannen har grym musiksmak :)

PS. Igår berättade en annan Alex om en konstig snubbe som kollat på porr i skolan i en datorsal.. PORR! I SKOLAN?! Han måste vart äckligt desperat-sugen. Om inte annat jävligt äcklig.

Men jag hittar så mycket ny musik jag vill lyssna på först.. Bombay Bicycle Club – Rinse Me Down. Two Door Cinema Club – Something Good Can Work. I Blame Coco – Selfmachine.
Med mera med mera!
Puss och godnatt önskar indiepopflickan!

Ojojoj... Gick upp vid halv tio. En ej planerad sovmorgon. Konstigt, man tycker ju att man inte borde vara seg i kroppen fortfarande, efter fredagens äventyr. Fast å andra sidan.. Sömnbrist tar tid att sova igen om man inte sover :)
Nu kommer bästa Malin på kaffe! Puss hej

Ps. Min helg var fantastisk!

I wanted you to be... My James Dean.

Här skulle jag vilja skriva något fint nu. Men det funkar ju inte riktigt så. Att man bara skriver på kommando. Då blir det aldrig bra. Nej. Det funkar inte. Vad blir det för slags känsla i det hela liksom.
Sedan en månad tillbaka har jag velat skriva ett inlägg om en person som ett tag betydde ganska mycket för mig. Och sen rätt var det var, så försvann han. Bara sådär. Poff. Nej det sa inte ens poff. Men jag vet inte hur jag ska få till det. Frågan är om jag någonsin kommer få till det. Vissa saker är jobbiga. Vissa saker stoppar man i en låda och låser och slänger bort nyckeln, sen gömmer man lådan längst in i huvudet bland massa annat bråte. Då behöver man inte tänka på det så ofta. Blockering liksom.