Jag sprang just på en så himla bra film som någon postat på facebook. Enda sedan jag gick i högstadiet har jag känt en sorg över att jag är bra på saker som aldrig räknas i skolan. Mina bästa färdigheter syns aldrig i betygen. Och de kvalitéer som jag besitter och som syns i betygen har aldrig räknats ändå, eftersom de inte är matte eller språk. Jag kommer så väl ihåg dagen när jag ändrade mitt gymnasieval från samhällsprogram med Europainriktning till att gå estet med musikinriktning. Enligt eget tycke var det nog det bästa valet jag gjort i mitt liv, jag tror aldrig att jag hade orkat plugga vidare efter tre år i "tjejklass". Men trots detta fantastiska val så har kanske vägen mot framtiden inte varit helt spikrak. Fördomarna mot folk som går estetisk linje var många. Vi läste "hitte-på" ämnen och lärarna trodde inte att vi förstod matten. Allt undervisning sattes ner på en lägre nivå sa man. Lustigt faktiskt att de dömde oss för att vi valde att gå en kreativ linje. Bland mina forna klasskamrater finns det bland annat en tandläkarstudent och en högt cerifierad privat rådgivare. Själv pluggar jag till sjuksköterska. Tycker inte att man är lågbegåvad på något sätt då.

Jag vet inte, men det finns så mycket saker som jag stör mig på med det här. Dels stör det mig att samhället dömmer en hel grupp människor istället för att se till individerna i gruppen. Att ta förgivet att någon som är bra på att spela gitarr inte kan något annat och därför förklarar X och Y som äpplen och bananer under matte b kursen på gymnasiet. Fackindelning av människor är det värsta jag vet.
Det andra, som nästan stör mig ännu mer är den samhällstruktur som råder. Att vissa saker räknas mer än andra. Jag har ibland haft så jävla dåligt självförtroende för att det jag kan inte räknas. För att det aldrig kommer synas i ett betyg hurvida du är en jävligt omtänksam person eller om du är bra på att sammarbeta. För att kunna göra nytta på ett företag måste du ha sammarbetsförmåga, även om du är grym på matte.

Aja. Nog med pladder, jag tror ni förstår vart jag vill komma.

Nu har Mathias åkt hem och jag är ensam igen. Det känns lite jobbigt varje gång han åker hem faktiskt. Det är som att avståndet gör sig så påmint och att man får den där slängen i ansiktet att det faktiskt inte riktigt är som det en gång varit. Och att det kommer dröja länge innan vi på riktigt komma att dela samma sovrum, soffa och tvättkorg. Oftast så går det att tänka bort det när längtan slår till. Att vi inte tröttar ut varandra och slipper bråka om vem som ska diska och sånt där som bara är så jävla övertråkigt. Men ibland är det ändå svårt. Att tänka om istället för att ta saker med ro när de kommer.

Iallafall har det varit en alldeles perfekt helg. En lugn fredagkväll som slutade sovandes i soffan efter Idol. En mycket trevlig Halloweenfest i bästa vänners sällskap och en alldeles jätteslapp söndag.

Ikväll ska jag skriva in en referens i uppsatsen och sen tar vi nog lite höstlov nästa vecka. Can't wait om man säger så.

Ropa hej innan man kommit över ån. Känner en liten febersläng igen. Jävla skit. Trodde att det var slut med de här fasonerna. Tur att jag är en klok flicka som redan avsagt sig kvällens festligheter hos Elias trots att det hade varit väldigt kul. Istället blir det popcorn och brie och Idol med min käre karl som också inte är helt frisk.

Det här inlägget tillägnar jag mina kära klasskamrater som i höst varit i den "andra" klassen. Men främst till Olle, Emmelie och Karin, som kämpat som idioter för att inte än en gång bli totalt överkörda av skolan. Genom sitt engagemang har de lyckats med något som till en början för en utomstående verkat rätt jävla omöjligt. Men. Ger man sig inte så går det till slut. Även om det kräver att man måste engagera varenda en i klassen.
Sjukt. Att det krävs så mycket för lite elevinflytande på den här skolan....

Iallafall. Hönsmamma Sanna är så jävla stolt över vad de åstadkommit och jag tackar er så jävla mycket för det ni gjort! Mitt december känns helt plötsligt inte lika hopplöst!

Idag har jag trötätit för många kakor för att jag tycker synd om mig själv. Det har jag gjort eftersom jag är sjuk och för att jag skulle deltagit i en kärlekseftermiddag och kväll med alla mina fina tjejer.
Sen kände jag mig ledsen över all träning som gått till spillo för att jag inte kunnat träna för att jag varit sjuk. Och sen kom jag på att man blir tjock av kakor. Och då åt jag två till.

Imorgon får det lov att bli skola. Ordna upp uppsatsen och sedan gå ut i skogen och skrika ut ångestvrål tills jag inte orkar skrika mer. Då kommer nog allt kännas lite bättre. Iallafall för en liten stund. Bryt ihop. Gå vidare.

Vet inte hur vida det är en höstdeppighet som sveper in över mig och mitt liv men allt känns bara sjukt omotiverande. För tillfället känns det inte som att jag har en enda safe zon att dra mig tillbaka till där man kan reparera sig själv och samla kraft. Orkar bara inte.

Hohoho. Helgen vart inte riktigt som jag tänkt mig. Har svårt att förstå och dessutom behöva acceptera att det finns tjejer i min egen ålder som fortfarande beter sig mot andra på samma sätt som på högstadiet. Jävligt sorgligt. Ja. Det var länge sen jag kände mig så liten. På grund av tre tjejer som verkar kommit hälften så långt i sin mognadsprocess som alla andra som är ungefär 25 år. Fan, får ont i magen bara jag tänker på det. Att det fortfarande ens händer liksom. Att man ska vara ledsen flera dagar efteråt för att någon annan för ett år sen inte kunde bestämma sig hurvida hon ville ha eller äta kakan. Ibland känner jag mig bara så himla osäker på bortaplan. Allt man tar på sig eller hur man fixar håret känns som en tio tusen gånger större grej, hur man pratar och att ens skämt är asroliga blir helt plötsligt så jävla mycket viktigare. Fattar inte. Varför ska jag behöva slåss för att bli accepterad när jag inte ens gjort något fel? För saker som hände (eller snarare saker som rann ut i sanden) för snart ett år sen? När jag inte fanns med i bilden? Varför varför varför har vissa så svårt att glädjas för andra och varför varför varför ska det vara så himla svårt att ge den nya tjejen en chans? Jag rår inte för det. Men jag tar åt mig. Och krymper ihop och känner mig askass. Fast jag egentligen annars inte bryr mig.

Ja vad ska man säga? Jag tackar den heliga anden och gud (?) för att jag har världens finaste vänner. Att jag aldrig i något sammanhang skulle behöva känna såhär bland dem, det skulle ingen ingen ingen behöva. För man gör inte så bara. Så är det.

Imorgon har Mathias styrt ihop en förfest här innan vi ska ut på galej. Först tyckte jag att det kändes så himla jobbigt. Träffa typ 15 nya människor som inte vet bakgrunden till trollet liksom. Jag har försökt öva in att inte le och visa tänderna och säga "hej" och "Sanna" utan att det syns. Men alltså, det syns. Hela hela tiden. Och sen blev jag så där förbannat trött på mig själv igen. Menar jag att jag ska låta bli att träffa folk till efter nyår eller? Menar jag att jag ska lära om att le och att prata på ett annat sätt? Nej skärpning Sandin. Faktiskt, inget att skämmas över. Visst, jag är den enda i min bekantsskapskrets som har en 1 ½ framtand just nu men alltså hallå. Världen går inte under faktiskt. Lika bra att bjuda på det och le extra stort och hålla huvudet högt.
Trots allt är det insidan som räknas. Än en gång. Och som Sara sa: Vad gör det om 100 år?

Så var det fredag igen. Utanför skiner solen och det ser så där alldeles krispigt och frostigt ut. Min mobil påstår att det bara är en plusgrad, men den påstår även att månen lyser, så man ska nog inte lite sig blint på det. Igår började uppgraderingen av vårat arbete att genomföras. Läsa ett stycke, diskutera varenda ordval och sedan bocka av att just det stycket är färdigläst. Bäst att vara noggrann, eftersom vårt arbete helt plötsligt vimlar av talspråk. Tror minsann att de snöat in sig på det alldeles för mycket. Men, det är ingenting att ogga över nu, det gör vi så bra i skolan.
Om en liten stund, när kaffet är slut och man inte längre kan värma sig på koppen ska jag sätta på mig skorna och jackan och promenera ner till stan. Där väntar en frisör på mig klockan tio som ska fräscha upp mitt hår. Det är så slitet så topparna kliar mot huden när det kommer åt på ryggen. Det blir bra det. En liten kik på stan hinner jag nog med också :)

Ha en bra dag!

Åh känner mig mer och mer som en gammal gammal tant vars kropp säger tack och adjö och vill kasta in handduken! Trött på att inte få vara frisk. Återigen förkyld, kliar i halsen. Magen krånglar utan dess like och krogkvällen i fredags resulterade i att framtands-lagningen rök. Så nu ser jag ut som ett troll och en krona ska sättas in. I januari först. Suck suck suck. Just nu känns det som att magen är det som är värst, vet inte hur jag ska få bukt med skiten. Får väl ordinera mig själv skonkost och hinka Proviva och A-fil. Sämst i sämstet, jag vill var frisk och bekymmersfri.
Men men, kunde ha varit värre med allting. Till exempel gäller fortfarande försäkringen för tanden (löper ut när jag fyller år i januari) och nu behöver jag inte betala en endaste krona bara försäkringsbolaget tackar ja att ta ansvar, vilket de kommer göra. Så det kunde ju faktiskt blivit jävligt dyrt.
Och magen har jag mina misstankar om vad det beror på - hamburgehaket Rosa Pantern i Uppsala. Uppenbarligen dålig mat med tanke på hur jag mådde efteråt. Det är sedan dess magen krånglat på hundra olika vis - bakterier? Möjlig orsak, måste ta tag i det här med fan va drygt det är. Får ringa Madde som jobbat i köket på Max och ta reda på mer om vad jag behöver göra.
Blä för att behöva ta tag i såna här tråkigheter. Säger då det.

Klockan tio i tolv igår var jag klar med de sista justeringarna som Linda och jag kommit överens om att jag skulle fixa. Nu har jag skickat iväg allt jag gjort till henne, som säkerligen skickat in allt till handledarna nu. Slutet närmar sig med stormsteg, en handledning kvar på tisdag, vilken avgör hur vida vi är klara eller inte. Hoppas de också anser att vi är klara. Jag anser det, så mycket som vi kämpat med det här.
Nu kan kanske magen stabilisera sig och sluta göra så ont. Nu kan kanske finnkolonien i ansiktet försvinna. Nu kanske jag kommer ha tid att göra alla saker som blivit bortprioriterade under två månader. Ja, listan är som sagt lång på saker jag vill hinna med innan vår patologikurs startar i mitten av december.
Vi börjar med morgonyoga på Friskis en timme. Skall insupa fredagskänsla och hitta en lugn i magen som jagar bort all jävla orolighet. Jag ska släppa in mängder med ny energi och inse hur jävla bra jag är som har fixat det här trots alla motgångar. Det gäller att inte ge sig!

Imorgonbitti klockan 9 ska vi ha skickat in till handledning för en sista bedömning innan allt ska vara färdigt. Galet, vi har lyckats knåpa ihop en hel c-uppsats. Känns helt sjukt. Ska fixa det sista ikväll, men först en glas vin med Judit. Ska bli trevligt att tänka på annat. Imorgon ska jag börja knåpa ihop min "livet efter uppsatsen"-lista. Känns skönt att man kommer få tillbaka till sociala liv till december åtminstonde, då nästa monsterkurs drar igång.
Hejdåååå

Hej på er!
Nedan följer insändaren som jag skickade in till VLT som jag lovade er..

Kära MDH!

Jag är en elev som går termin 5 på sjuksköterskeprogrammet i Västerås. Som ni säkert vet så är vår klass den första att examineras enligt ert nya programupplägg. Vi själva kallar oss och vår klass för ”försökskaniner” med tanke på att det oftast är så vi känner oss. Då programmet som tidigare nämnt är nytt, finnes aldrig gamla tentor att öva på. Gamla tentor vill vi inte använda som fusk, utan för att få vägledning om vad som är viktigt att plugga på i kursen. Om vi någon gång misslyckas och får skriva en omtenta brukar det trots allt ordna sig ändå, eftersom omtentorna sällan uppdateras mellan gångerna. Med andra ord kan man skriva om exakt samma tenta tre gånger innan förändring sker. Antar att ni inte får provision vad det gäller att göra nya prov till eleverna. Detta resulterar då i att eleverna som egentligen inte kan någonting om kursinnehållet, men som är experter på ett speciellt prov slinker igenom och blir godkända.
Vidare har våra praktikperioder förkortats med 9 veckor jämfört med det gamla programmet. Istället inläses denna kunskap via vårdvetenskaplig litteratur som få förstår sig på. Ni verkar dessutom tycka att det är jobbigt att undervisa om olika teorier inom vårdandet, vilket resulterar i att eleverna enbart får lära sig vad en teoretiker tycker. Detta vill jag jämföra med ett riksdagsval där man bara kan rösta på ett parti. Jag vet inte vad ni tycker kära akademichefer och andra viktiga personer som formar vår utbildning, men att vårda patienter är väldigt komplext och kan ses ur väldigt många synvinklar. Vore det inte bättre om eleverna fick lära sig om vårdande ur flera synvinklar än att kunna rabbla en teoretiker utan och innan? Vi är ju trots allt individer och fungerar på olika sätt.
Gällande praktikplaceringarna tillbringas enbart 45 % av praktikveckorna (14 veckor av 31) på ”landstingsplaceringar”. Är inte det lite väl lite, MDH? Med tanke på att det är där som eleverna får fingertoppkänsla vad det gäller att ta blodprover och andra medicintekniska uppgifter? Med tanke på att det är allmänsjuksköterskor vi ska bli? För inte ska jag bli sjuksköterska inom äldrevården i alla fall. Men ni verkar vilja det, eftersom 11 av mina 31 veckors praktik kommer ha spenderats inom äldreomsorgen.
Slutligen anser jag att ni borde se över er personalgrupp, eller åtminstone ge dem en kurs i kommunikation. Flera gånger har jag enskilt och tillsammans med klassen fått erfara att ansvariga lärare och andra beslutstagande personer inte vill ta sitt ansvar när något gått fel. Man skyller då på någon annan, som i sin tur menar att detta inte är dennes ansvarsområde och hänvisar vidare. Flera gånger har jag möts av empatibrist och en känsla av ovilja att hjälpa till om något hänt.
När jag avslutat min utbildning hos er så kommer jag tyvärr inte att kunna lämna något rekommendationsbrev till andra som funderar att utbilda sig till sjuksköterska.

Japp. Det var det, upp till kamp som sagt. Nu ska jag lägga mig på soffan en liten stund och lyssna på den bästa spellistan Spotify skådat. Sen vankas det fotboll och chips och en kväll i sofflägets tecken!
Puss på er

Utanför smäller det på fönsterbrädan och flaggorna vid macken står rakt ut. Asfalten är blöt och innefrån går inte att skilja konturerna av träden mot himlen eftersom det är så svart. Det är söndagkväll och jag försöker uppnå någon slags motivation till att plugga och kurera mig mot höstkänslor. Men motivationen tryter rätt ordentligt fastän att jag tänt ljus som doftar äpple och kanel. Idag på IKEA fick jag ett sting av framtidsångest. Att tiden går så fruktansvärt fort och att det snart är jag som kommer stå där med skrikiga barn eller en man som jag just köpt hus och planerar mitt nya hem tillsammans med bland överkast och kuddfodral. Det går alldeles för fort. Till sommaren kommer min lilla livsbubbla och Västerås-familj försvinna och alla kommer hamna på olika ställen. Då ska vi vara vuxna på riktigt och ha jobb att sköta.. Och jag blir så förtvivlad, för jag är fan inte där än. Jag vill inte vara där heller. Jag vill tramsa en hel eftermiddag med Ann-Sofie och kolla vad alla varor på hela Coop kostar. Jag vill kunna bestämma en halvtimme innan att jag ska träna med Tove och Sanna. Mitt liv just nu är så himla fritt och kravlöst och snart ä det slut.
Det känns så sorgligt.

I fredags berättade våran vän Hanna om en detox hon provat i början av veckan. Samtidigt som hon skulle inta den här detoxkuren så skulle hon undvika cigg, kaffe och socker. Resulterade i att kvinnan spydde en hel kväll och natt. Gaaah. Fick mig en tankeställare, så mycket gift vi trycker i oss! Nu röker jag förvisso inte, men mitt kaffe intag är nog långt över vad som rekomenderas som dagligt intag. Så nu är det slut på 2 koppar + 5 dl kaffe i termos i skolan. Magont och stress kan säkert relateras till allt koffein. Usch! Så nu blir det avgiftning som gäller. Och mer träning. Är inne på min fjärde dag den här veckan med träning. Känns fint att ha startat upp ett "nytt liv" ännu en gång.

Annars har mamsen varit på besök över helgen. Mycket mysigt. Igår åt vi sushi och drack lite vin, idag har vi kollat i nya spektakelköpcentret i Erikslund. En sväng på Ikea också som fullkomligt svämmade över av barnfamiljer som ger en eksem. Stackars barn. Mina barn ska alltid få slippa sitta i vagn tre timmar på Ikea.

Nu blir det plugg en stund och sedan lite träning med bästa Sanna. Hejdåååå

Utanför stormar det vekligen loss. Det är så hemskt att man inte kan få vara frisk. Varken gammal eller ung.

Blev så uppretad så jag skrev en insändare till tidningen. Den ska jag skicka någon dag...

Hej igen på er.
Nu är jag arg och irriterad. Jag vet inte varför, men många i min närhet tycker att jag är för rättfram ibland och säger saker som man inte "borde". Man "borde" inte skriva på facebook att man blir orättvist behandlad av skolan, att en lärare (som man inte nämner vid namn ens) glömmer att ge en alla poäng som man är berättigad till, vilket leder till IG på tentan och en himla massa gråt och osäkerhet hos sig själv. Och stress. Den förbannade jävla stressen.
Men.. Ärligt talat så skiter jag i vad andra tycker om mina utlåtanden, Sverige är ett fritt land där man får klaga på saker öppet, det finns absolut ingenting som är fel med det. Vad ska skolan göra åt saken?

Åter igen är jag fruktansvärt trött på skolan. Jag har nog aldrig i mitt liv upplevt så fruktansvärt mycket nonchalans från något håll som jag upplevt från några medarbetare på vår akademi. Det är skrämmande. Då Eskilstunaklassen blev ihopsamlade (trots att halva klassen skriver uppsats) och fick information angående vår 16 veckor långa praktik som stundar till våren så fick Västerås nöja sig med ett mail med instruktioner om hur man hittar till "info-mappen" på skolans datorer. Skojar ni? Vi ska ha 16 fucking jävla veckor praktik med fyra olika placeringar och ni kan inte ens fixa till ett infomöte? Det är ett stort skämt. Mailet avslutades med "ansökningarna ska vara inne 1/11, vi planerar inte VFU för dem som inte lämnat in ansökan".
Nu finns det säkert folk som tycker att jag är lat och bortskämd och JO, jag lovar att jag kan fylla i dessa papper på egen hand och skicka in. Men med tanke på att vår klass är den första kullen med nytt programupplägg så vore det kanske trevligt om det kunde ordnas ett litet litet infomöte.

Ah. Jag kan inte förklara. Men jag är så jävla trött på skolans lathet, nonchalans och krångel.

Tjo.
Dagen har mest bestått av klåda över hela kroppen, utslag och magont. Fattar inte alls, hör inte alls till vanligheten att den här magen krånglar. Så skoldagen blev kortare än på flera veckor.. Ikväll har jag mest tyckt synd om mig själv, så till middag blev det pasta med trattkantarell sås. Då kändes livet lite bättre helt plötsligt :)
Imorgon blir det "jobba hemifrån" eftersom Linda skriver tenta. Sedan ska Ann-Sofie och jag lyxa till det en mackjävel till lunch på Kåren. Fira in helgen liksom.. Och sen är det lördag och då kommer min kära älskade mamma och hälsar på!

Puss å hej!

Bestämde mig för att go green till middag idag. Mycket bra val, himlans gott med vegetarisk mat. Synd att man inte kommer på att laga det mer ofta.

Här kommer ett recept på kikärtsbiffar, har utgått från receptet som finns på tasteline, men tyckte att det verkade så tråkigt. Så jag har gjort min egen variant:

1 paket/burk kikärter
½ squash
2 vitlöksklyftor
lite skal och saft från 1 citron (efter behag så att säga)
2 ägg
ett par matskedar mjöl (beror på hur mkt citron man tar... jag fick ta kanske 4)
salt, peppar och garam masala efter smak
SMÖR att steka i


Mixa kikärter, riv squash, blanda ihop. Riv i citronskal om så önskas, pressa i citronsaft. knäck i ägg och sikta mjöl. Blanda blanda blanda. Ser smeten för lös ut (ska vara lite geggig konsistens, men inte för geggig. Äh, kör på känsla!) Krydda efter smak, jag är sjukt känslig för stark mat, så det blev bara ett stänk garam masala (blev ändå otroligt smakrikt!).
Forma biffar och stek i riktigt smör!



Intages med ris och turkisk youghurt för bästa smakupplevelse.

PS! Det bästa är efteråt, när det luktar vitlök, citron och kryddor i hela lägenheten. Bra sätt att kurera sig mot en dålig dag. Puss

Good morning bloglovers!
Idag är det dagen D för handledning. Lite ont i magen, idag får vi reda på vad handledarna tycker om resultatet vi kommit fram till. Det kan bli platt fall och gå hem och begrava sig under täcket, eller så kan det bli jättebra. Har verkligen ingen aning. Ni kan hålla en tumme eller två, så kanske det går bra.
Jag fick ett ryck när jag vaknade imorse och dammsög hela lägenheten. Sedan städade jag badrummet.. Ehm... Har ingen vettig förklaring till detta. Kanske nervositeten.

Skivstångspass igår, fortsätter att hylla mitt nya gympulver till skyarna. Orkade lägga på 5 kg på varje muskelgrupp utom armar och axlar, där blev det "bara" 3,5 kg. Vet inte om denna extraordinära push på kroppen beror på placebo eller om pulvret verkligen ger supereffekt. Iallafall så resulterar det i att träningen blir sjukt rolig och att jag orkar mer.
Idag ska Sanna och jag köra medelpass och träna våra numera rätt hängiga rövar så att det blir lite stuns i dem igen. Så det så.

Nu ska jag gå till skolan och snart få höra domen. Som sagt, snälla håll en tumme.

Idag tycker jag att mitt liv är mycket gott, jag är otroligt nöjd med tillvaron.
Linda och jag sågs i skolan på förmiddagen, vilket var överstökat på en timme. Just nu känns det befogat att ta det lite chill, handledning imorgon, ingen idé att ändra något innan det ändå. Så vi läste opponenternas arbete och sedan var skoldagen slut. Jag hittade en bok som verkade trevlig som jag nu lånat hem. Den handlar om ekologism och dagens kapitalismsamhälle och vad all överkonsumtion gör mot miljön. Säkert några kloka ord man kan lära sig. Dessutom hade det dimpt ner en alldeles färsk Vagabond i min brevlåda, så nu ska jag mumsa sista äpplet från mammas trädgård tillsammans med en kopp kaffe skånerost och drömma mig bort till fjärran länder.
På söndag ska mamma och jag åka till Ikea, ska införskaffa mig någon slags låda då, där jag ska samla alla reserepotage och resmål som jag vill besöka. Det ni!

Ha en fin måndag, hälsningar soffhängarn!

Hej hej hallå!
Det blev ÖS deluxe på friskis idag. Aldrig tidigare har jag känt att jag orkat med så mycket på ett pass. Kan kanske bero på mitt nya gympulver som jag kom ihåg att ta INNAN träningen idag. Fria aminosyror som startar att bygga upp musklerna så fort de börjas brytas ner, vilket gör att man orkar mer. Ska väl egentligen användas vid gymmande, vi körde stationsmedel ikväll, vilket iförsej är styrketräning, men även lite konditionsträning. Iallafall så gav det verkligen kroppen en extra kick och jag orkade mycket mycket mer än annars!
Pulvret blandar jag ut med icas granatäpple ligtsaft, med vatten smakar är skitäckligt! Så, där fick ni dagens träningstips! Och ett bra sätt att sätta stopp för höstdeppighet! Endorfiner endorfiner : )

I all träningsexstas lyckades jag visst glömma mobilen kvar där nere. Hade inte ens saknat den innan jag fick veta vart den höll hus. Haha :) Så nu har jag anställt Cissi som väckarklocka klockan åtta imorgon så att jag inte försover mig! Bäst! Alldeles tyst ikväll med andra ord.
Sen är nästan kaffet slut också. Damn. Tur att vi enbart ska gå igenom opponenternas arbete imorgon. Kräver med andra ord inte så mycket kaffe.

Så. Nu ska jag snart sova, träna hårt innebär att man blir astrött efteråt.
Puss på er

Idag grät jag vid fönstret när jag såg Mathias gå iväg till bussen. Det tyder på att det är höst och att jag nog är rätt stressad. Sen tyder det nog ganska mycket på att jag är väldigt kär i den människan.

Höstdeppighet på ingång alltså. Därför extra viktigt att fokusera på träning, bra mat, frisk luft och att vara ute när solen lyser. Måste verkligen kurera mig den här hösten/vintern, jag orkar inte må som förra året. Därför bör jag inte stressa upp mig över saker. Som till exempel uppsatsen, som jag stressar upp mig för jämt känns det som. Aja. På onsdag om tre veckor ska skiten vara inlämnad och klar. Befrielse hej!

Nu har nog Mathias kommit hem. Känner mig som en liten fjortonåring nästan. Det finns ingen finare än honom. Och just nu längtar jag tills vi bor tillsammans igen. Så man slipper stå och gråta vid fönstret och känna att det är fruktansvärt jobbigt att säga hejdå, eftersom man kanske inte kommer ses på tre veckor. Åh jag är så glad att jag har världens bästa pojkvän.

Idag tog Mathias, Ann-Sofie och jag bussen till Vallby, alltså "skogsområde". Haha. Stadsbon Sanna :P
Aja. Mathias och jag fick ihop fyra liter trattkantareller. Det räckte till två goda mackor var och fyra påsar till annan god mat. Till exempel svamppasta, svampsås, svamp.......