De säger att det kommer solsken efter regn. Yeah, I know... Det gör det. Jämt, även om det ibland är svårt att se ljuset i tunneln.
Idag kanske inte solen har lyst så mycket som man kanske önskat, men än en gång så är jag på väg upp efter faceplant. Vad vore man ensam? Inte mycket alls. Iallafall inte jag. Utan alla mina fina som jag har runtom mig skulle jag ligga apatisk i fosterställning efter den här alldeles för långa och överjävliga vintern.
Men men. Ny dag, nya tag.

Idag har jag haft en tre-timmars lunch i gott sällskap. Jag blev bjuden på en sötsliskig men ack så god latte med vaniljsmak eftersom jag glömt min plånbok hemma (Åh neeeej, plånkan is at home!!!!!). Jag har läst artiklar om vårdrelationer och ensamhet på äldre dagar. Skrivit klart hemtentan sånär som referenslistan och färdigställt mitt underlag till fredagsens seminarium. Jag har lämnat in paprerna till USA - det vill säga att nu har jag tackat ja och det finns ingen som helst återvändo. Det gör mig glad i själen. Jag ska åka till USA och det är verkligen så jävla ballt :)

Så som sagt... Det är ändå hopp om livet och snart kommer förhoppningvis solen lysa både utombords och inombords på mig som den brukar göra.
Ha det bra allesammans. Puss och kram