Ibland blir jag så less. Så förbannat less på mig själv och min ibland så hemskt dåliga självkänsla. Tog en titt på utsidan av mitt ena lår idag efter duschen och kände mig så jävla ledsen över att mina ben alltid är så fula, bleka och blodådriga. Sen tänkte jag att jag aldrig någonsin kommer ha eller få fina utsidor på låren.

Varför? Alltså jag bara undrar varför i hela fridens namn man (jag vet att jag inte är ensam om detta fenomen) alltid ska fokusera på det som man tycker är fult eller/och dåligt hos sig själv. Nej. Mina lår har aldrig varit och kommer aldrig bli sådär pinnsmala som dagens HM-modellers ben är. Men jag är väl så väldans mycket mer och annat än ett par lår? Jag är då otroligt omtyckt bland mina vänner. Jag tycker faktiskt att jag har en väldigt söt näsa med massor av fina fräknar på och dessutom har jag minsann fått höra att mina ögon är det vackraste han hade sett.
Än sen att jag har ytliga blodkärl och ett par celluliter? Jag har världens skönaste personlighet och jag älskar att vara glad och få folk att skratta. Det känns som att det i längden betyder mer än en liten grop som ingen ändå ser eftersom man i Sverige mest går i långbyxor.
Och dessutom så var det en kille som en gång sa att han tyckte att mina ben var jävligt snygga. Trots att de är så korta så att jag alltid får sy upp alla jeans en dm.

Så för faen faktiskt. Sluta nojja. Titta istället på alla bra saker som du är och som är du. Vem fan bryr sig om en blodådra på benet? Alla har dem, annars skulle det inte gå.