Att sätta ner foten och stampa rätt hårt.
2011-05-27 @ 11:22:20
Permalink
När man blir sådär jävla arg..
Kommentarer (0)
Trackbacks ()
God fredagförmiddag.
Här sitter jag i ett regnigt Enköping hos mamma och pappa för pluggar vårdpedagogik. Snart ska jag ner på stan för att luncha med en vän som jag inte träffar speciellt ofta, det ska bli roligt. Men först måste jag skriva av mig lite...
Tidigare i veckan skrev jag om tvivel. Tvivel på mig själv, att jag räcker till.. Sedan vi började den här kursen (sjuksköterskan som ledare och pedagog) så har den där jävla tvivelkänslan smugit sig in mer och mer... Till en början var jag rädd. Rädd för att jag inte kommer klara av mina arbetsuppgifter i framtiden och att jag kanske inte är tillräcklig för det här yrket. Men nu har jag bestämt mig. Jag är lite arg och förbannad också. Nu på förmiddagen har jag suttit och läst om situationer då man som sjuksköterska ska undervisa patienten. I ett stycke står följande:
Här sitter jag i ett regnigt Enköping hos mamma och pappa för pluggar vårdpedagogik. Snart ska jag ner på stan för att luncha med en vän som jag inte träffar speciellt ofta, det ska bli roligt. Men först måste jag skriva av mig lite...
Tidigare i veckan skrev jag om tvivel. Tvivel på mig själv, att jag räcker till.. Sedan vi började den här kursen (sjuksköterskan som ledare och pedagog) så har den där jävla tvivelkänslan smugit sig in mer och mer... Till en början var jag rädd. Rädd för att jag inte kommer klara av mina arbetsuppgifter i framtiden och att jag kanske inte är tillräcklig för det här yrket. Men nu har jag bestämt mig. Jag är lite arg och förbannad också. Nu på förmiddagen har jag suttit och läst om situationer då man som sjuksköterska ska undervisa patienten. I ett stycke står följande:
Sjuksköterskan måste alltid kunna och orka visa sig från sin goda sida, vilket ställer krav på personliga egenskaper och yrkesmässiga kvalifikationer inom pedagogik och sjukvård.
Alltså är det konstigt att man tvivlar på sig själv och sina färdigheter när kurslitteraturen säger såhär?
Jag vet inte om det bara är så att jag hugger på mycket eller något sånt. Men vadå alltid orka visa sin goda sida och ställa krav på personliga egenskaper? Hur vet man det? Att man har de personliga egenskaperna? Vem bestämmer det? Är alla patienter exakt likadana så ens personliga egenskaper passar alla? Får man inte ha en dålig dag? Det är ju bara korkat att säga så!
I dagens samhälle klagar vårdpersonal över sina dåliga löner, det har startats en prosestgrupp på facebook där en sjuksköterskeklass från Umeås universitet skrivit på ett dokument som säger att ingen av dem tänker ta anställning på en lön under 24000 kr. Jag tycker att det är riktigt. Sjuksköterskeyrket är många gånger otroligt slitigt och man tar väldigt mycket ansvar. Oftast är man en koordinator och den som ska hålla i alla trådarna och se till att samordna allt kring patienten så att denne får den bästa tänkbara vården. Varför ska inte vår treåriga högskoleutbildning vara lika mycket värd som en ingenjör eller ekonoms?
Men sen kan man ju iförsej fråga sig hur vi ska kunna få upp våra löner när man till och med i kurslitteratur på högskolan blandar in att det ska ställas krav på personliga egenskaper? Vilken vetenskap hör det till? Hur betygsätter man sånt?
Jag började inte utbilda mig till sjuksköterska för att jag kände att jag hade ett kall eller för att bli någon ny Moder Teresa! Jag har snart pluggat tre år på högskolan och det är det som jag kommer att framföra som argument till min blivande arbetsgivare när jag ska söka jobb sedan. Jag kommer ha en kandidatexamen i vårdvetenskap och därmed ha stora kunskaper om hur man gör ett bra vårdande. Jag tänker inte säga att de ska anställa mig för att jag gillar att jobba med människor. Det är dags att skilja på den goda viljan och på att vi faktiskt likt alla andra högskolestudenter kämpat hårt för vår yrkestitel. Vi har haft tentaånget, fått ta stora csnlån och slitit som djur precis som alla andra som pluggar på högskola. Men frågan återstår: Vad tycker du att du är värd?
Alltså är det konstigt att man tvivlar på sig själv och sina färdigheter när kurslitteraturen säger såhär?
Jag vet inte om det bara är så att jag hugger på mycket eller något sånt. Men vadå alltid orka visa sin goda sida och ställa krav på personliga egenskaper? Hur vet man det? Att man har de personliga egenskaperna? Vem bestämmer det? Är alla patienter exakt likadana så ens personliga egenskaper passar alla? Får man inte ha en dålig dag? Det är ju bara korkat att säga så!
I dagens samhälle klagar vårdpersonal över sina dåliga löner, det har startats en prosestgrupp på facebook där en sjuksköterskeklass från Umeås universitet skrivit på ett dokument som säger att ingen av dem tänker ta anställning på en lön under 24000 kr. Jag tycker att det är riktigt. Sjuksköterskeyrket är många gånger otroligt slitigt och man tar väldigt mycket ansvar. Oftast är man en koordinator och den som ska hålla i alla trådarna och se till att samordna allt kring patienten så att denne får den bästa tänkbara vården. Varför ska inte vår treåriga högskoleutbildning vara lika mycket värd som en ingenjör eller ekonoms?
Men sen kan man ju iförsej fråga sig hur vi ska kunna få upp våra löner när man till och med i kurslitteratur på högskolan blandar in att det ska ställas krav på personliga egenskaper? Vilken vetenskap hör det till? Hur betygsätter man sånt?
Jag började inte utbilda mig till sjuksköterska för att jag kände att jag hade ett kall eller för att bli någon ny Moder Teresa! Jag har snart pluggat tre år på högskolan och det är det som jag kommer att framföra som argument till min blivande arbetsgivare när jag ska söka jobb sedan. Jag kommer ha en kandidatexamen i vårdvetenskap och därmed ha stora kunskaper om hur man gör ett bra vårdande. Jag tänker inte säga att de ska anställa mig för att jag gillar att jobba med människor. Det är dags att skilja på den goda viljan och på att vi faktiskt likt alla andra högskolestudenter kämpat hårt för vår yrkestitel. Vi har haft tentaånget, fått ta stora csnlån och slitit som djur precis som alla andra som pluggar på högskola. Men frågan återstår: Vad tycker du att du är värd?
