En av mina mindre bra sidor är att jag ofta lever långt långt fram i framtiden. Måste säga att det tyvärr oftast resulterar i att man för det första ofta glömmer att verkligen njuta av nuet. För det andra så får man höga förväntningar, man förväntar sig att saker ska ske och man får förväntningar på andra, som inte alls har så lång klar framtidsyn som en själv.
Iallafall. Jag kämpar varje dag med att korta av min framtidsplanering och minska alla förväntningar, man vet som sagt aldrig vad framtiden kommer föra med sig. Och det är himla tråkigt varje gång man inser att man glömt att njuta av varje dag.

Igår började Hannah prata om att den kommande sommaren är vår sista tillsammans som studenter. Tidigare har jag varit helt inställd på att åka till Norge, tjäna pengar och ha en kul sommar. Sen fick jag jobberbjudande om förlängt vikariat på sjukan i Enköping. Det gav mig kalla fötter.
Vår sista sommar tillsammans. Sen har ingen någon som helst aning om vart vi alla hamnar. Under termin fem är vi alla uppdelade och termin sex består nästan enbart av praktik. Sen är bubblan spräckt och vår lilla familj kommer splittras. Aldrig mer kommer vi ha så lite att bry oss om, vi kommer aldrig mer ha så fria liv.

Allt det här fick mig att tänka till. Jag ska sluta planera hela mitt liv (eller ja, ha tiotusen framtidsplaner!). Man kan visst ha sina milstolpar och mål som man vill uppnå, men jag måste nog sluta tänka imorgon imorgon imorgon hela tiden. Man glömmer så lätt dagen som är just nu. För jag vet med all säkerhet att det kommer en ny dag imorgon.