Igår hade jag ett samtal med en man, vi pratade om hur mycket man bör uppskatta de underbara människor man har i sitt liv medan de finns runt om en. En vacker dag är det plötsligt försent. Och det betyder så mycket. Ett telefonsamtal på fem minuter kan göra så himla stor skillnad.

Många gånger önskar jag verkligen att vårt samhälle inte var så individinriktat och att man ägnade mindre tid åt att arbeta ihjäl sig och behöva lämna sina barn klockan halv sju på dagis fem dagar i veckan för att sedan ha en barnflicka som hämtar dem där, städar, tvättar och lagar mat hemma, för att man själv sen ska komma hem och stupa i säng på kvällen. Eller att man inte tar sig tid att hälsa på sin gamla mormor på äldreboendet mer än till jul och födelsedag. Måste man jobba så mycket och ha så mycket pengar? Vad är meningen med pengar om man inte ens har tid att lägga dem på ngt vettigt eller roligt? För man kan ju inte direkt ta dem med sig till himlen när man dör... Eller?

Imorgon ska jag iallafall åka hem till min mormor och bjuda på mina hembakta bullar. Vi får se hur det går, kvinnan har ju ganska mycket erfarenheter av bullbak.

Här är en annan som uppmanar.