CARPE DIEM vill jag inleda detta inlägg med!
Så sant så sant som jag heter Susanna, så borde man leva mer efter just Carpe Diem!
Imorse när vi lyssnade på Ring så spelar vi på P4 på jobbet och det kom Upplandsnyheter, så fick jag nästan en nära döden upplevelse.
De pratade om en 23 årig man som nattbadat i Fyrisån, slagit i huvudet, brutit hur många revben som helst och just då låg medvetslös på Akademiska.
Jag fick kalla kårar och tänkte såklart på min älskade Rasmus, som tidigare stolterat med nakenbad i Fyrisån inför allmän beskådning.
Jag blev helt ärligt livrädd och var 100% övertygad om att det var Rasmus som var skadat och att jag aldrig mer skulle få se honom... Så jag började smsa... Först till Rasmus flickvän Tilda, som inte svarade på mitt sms... Oromolnet blev ganska mkt större!
Sedan fick jag tag i Rasmus. Han tyckte att jag var gullig som skulle kolla om han var okej och berättade att han var i Sthlm och mådde bra...

Och tur var ju det! Men det fick mig att inse lite att man träffar dem man tycker så mkt om alldeles för sällan i vissa fall. Visst är det här ingenting man kan påverka, är olyckan framme så är den. Men, för mig gick det iallafall upp idag hur mycket Rasmus betyder för mig och hur förtvivlad jag skulle bli om det hände honom något.
Jag insåg även att vi ses alldeles för sällan och att det måste bli ändring på det!

Så... Var rädda om varandra!