Fan. Jag är så jävla arg.
Jag vill inte att de ska kunna ha rätten att ta ngt av det som betyder allra mest för mig ifrån mig.
Mitt jobb är inte bara ngt som ger mig pengar varje månad.
Det är något som gjort mig glad varje dag och som fått mig att känna att det finns ngn mening med att vakna halv sju måndag till fredag.
Människorna som jag får träffa och umgås med sprider sådan glädje och gör mig så glad.
Men nu ska det vara slut. Helt plötsligt.

Och ingen verkar förstå. Jag tänker inte jobba en extra månad, bara för att samordnaren och chefen inte hunnit anställa ngn ny efter mig. Om jag jobbar fram till juli så slipper de ta tag i det, då kommer semestern imellan och så kan de skjuta upp det ännu ett tag.
Varför ska jag hjälpa dem ihuvudtaget? Det är det absolut sista jag vill!
När jag frågat och tjatat i två månaders tid för att få veta om jag får jobba kvar eller inte, och de ändå ignorerat mig gång efter gång, för att senare ge besked två veckor innan vikariatet går ut..
Nej, de kan gott sitta där med skägget i brevlådan och ha en underbemannad organisation.
För ingen kommer tacka mig för att jag löser deras problem, de löser inte mina direkt.

För övrigt så såg det rätt hopplöst ut att komma in på socionom i Uppsala i höst. Med över 2000 sökande så tror jag att mina chanser minskat ganska mkt.
Det blir nog NkB och upppluggning av MaB på komvux i höst.

Fan vad livet är grannt och vad jag är bitter över min situation.
Imorgon ska jag ringa Orion och fråga om jag duger åt dem...