Men jag är bara så jävla trött.
Först var det ett läkarbesök, en AT-läkare som inte hittade några fel på mig, som sa att jag skulle smörja med Voltaren.
Jag gjorde det, jag tog värktabletter som tillochmed skulle ge mer effekt, men ingenting hjälpte.

Jag ringer tillbaka till läkarmottagningen och pratar med en trevlig sköterska (tyckte jag då). Hon rådgör med läkaren, som inte tycker att jag behöver komma på återbeök, utan ger mig en telefontid följande vecka.
Jag har på mig mobilen hela dagen för att hon ska ringa, men det gör hon inte.

Eftersom jag är en ganska snäll människa som tycker att alla kan göra fel ibland tänker att de nog ringer en annan dag. Men inte.
På onsdagen när de fortfarande inte hört av sig ringer jag till läkarstationen. Då påstår sköterskan att läkaren ringt två ggr (tjugo minuter före utsatt tid), men att jag inte svarat. Efter som jag hade mobilen på mig en timme innan de skulle ringt så säger jag att det inte kan stämma. Vi kollar telefonnummer och sånt, och allt är korrekt.
På kvällen senare kollar jag även mobilsvaret, men inget nytt eller gammal medelande finns där.

Hon säger att hon ännu en gång ska rådgöra med doktorn, och höra av sig på tordagen eller fredagen, så jag kan få boka en ny telefontid.

Idag är det söndag. Och det är inte någon jävel som hört av sig än. Jag kan för närvarande knappt använda min vänsterhand och det tar emot att sträcka ut fingrarna.
Men är det någon på den där jävla läkarstationen som bryr sig? Är det någon som tar en på allvar?

Nej. Det känns faktiskt inte så. Det känns nästan som om man inte orkar bry sig själv längre. Man får ju ändp ingen hjälp. De är för upptagna med annat. Viktigare.
De är ju trots läkare. Som ska bry sig. Och hjälpa människor.