Med risk för att låta som en person som absolut aldrig är nöjd men..
Imorgon är det sista dagen på ambulansen i Köping. Det känns som att tiden gått alldeles för fort och att jag haft alldeles för kul för att känna att jag fått nog.. Fan, två veckor till!
Ja... Trodde aldrig att jag skulle säga det här men.. Ambulansen har varit grym och jag hade väl aldrig trott att ambulansen skulle vara något för mig, men förhoppningsvis kanske det blir en liten ambulanstjej av den här tjejen också.
Nu vill jag gå klart skolan på en dag och börja jobba. Ut och få erfarenheter och lära mig saker och sen söka vidare :)
Sen kommer jag nog vara lite mer nöjd!

Nu ska jag fixa med sockerkakan som jag ska bjuda på imorgon och sova. Imorgon blir det sovmorgon till 6.20!
Den ni

Vem fan har blandat glada svampar i mitt kaffepulver?!
Alltså.. Jag har haft den värsta och längsta depp-perioden i mitt liv och ändå känner jag mig så oförskämt glad och obeskymrad idag! Undrar om det är såhär att bli galen. Isåfall gör det inte mig så mkt, jag är glad glad glad, lyssnar på Killers och hoppar runt och dansar i mitt kök i raggsockor, trosor och en tröja. En vacker syn!
Kristian sa igår att jag är sjuk som inte sitter i ett hörn och bryter ihop efter alla sviter. Men va fan...

SCREW ALLA JÄVLA PROBLEM!
SCREW ATT JAG ÄTER PENICILLIN SOM GER ANDRA BESVÄR SOM ÄR HÖGST OTREVLIGA!
SCREW ATT DET SNÖAR UTE OCH ATT VI BLEV LURADE PÅ VÅREN IGEN!
SCREW ATT SKOLAN FUCKAR UPP MITT LIV TUSEN GÅNGER OM!
SCREW ALLA DÅLIGA SAKER JAG KAN KOMMA PÅ!

Nu ska jag ladda mp3'n full med Killers och sedan dansa ner till stationen, praktik på akuten idag!

Idag medelade skolan att Sofia och jag inte kommer kunna skriva någon uppsats tillsammans i höst, "ni kommer få ett helvete".
Halva klassen har redan skrivit sina PM till uppsatsen och i den andra halvan har alla någon att skriva med eftersom det här bestämdes i oktober. Kvar står jag, ensam. Tack och bock. Jahapp. PM och uppsats på egen hand. Lär ju gå åt fanders, men det verkar inte som att jag har något val om det inte finns någon ensam stackare som också blivit ensam på grund av skolans otroligt dåliga kommunikation.

Avsky och hat är starka ord men....

På eftermiddagen ringde Markus och frågade om vi inte kunde gå på bio eftersom han hade biocheckar som höll på att gå ut. Tack och bock sa jag, vem går inte hellre på bio än att skriva hemtenta en söndag?
En middag på Spicy senare satt vi i biosalongen och kollade på The Adjustment Bureau. Ni som inte sett den - se den!

Var länge sedan jag kände mig så inspirerad av en film. För saker och ting känns fortfarande bedrövligt. Jag är så trött på allt motstånd att jag inte ens orkar berätta om det längre. Det får bli som det blir och jag har varit så jävla nära att ge upp flera gånger.
Men. Jag tänker inte ge upp faktiskt. Om det nu är så att jag utmanat gud eller ödet eller vad det nu är som verkar bestämma att mitt liv ska vara förjävligt rörigt så är den skadan redan skedd. Det bästa jag verkar kunna göra nu är att hålla ut, stå på mig och för fan inte ge upp. Helvetet har redan brakat lös och vad tjänar det till att ge upp nu? Ger man upp när allt är som värst och man utkämpat ett dussin strider och ligger där i en liten pöl så tjänar ju inte de där striderna till ett skit. Då hade man lika gärna kunnat vifta med den vita flaggan på en gång.
Som sagt. Det är försent för att ge sig nu. Och jag säger inte att jag kommer gå segrandes ur det här. Men jag tänker fan inte ge mig. Jag tänker kämpa tills jag stupar. Så är det bara.

Det bästa med studentlivet är att man faktiskt har rätt så mycket tid över till att göra vad man vill. Även om man går i skolan så är det inte varje dag och det är väldigt sällan som det är 9-16 (vilket inte heller kan jämföras med heltidsarbete i mina ögon...) Idag är det iallafall söndag och då är ju de flesta lediga. Skönt. Jag skämmer bort mig med bloggläsande i soffan med en kopp kaffe medan tvätten sköter sig själv en trappa ner. Det är för övrigt den enda fördelen med att bo precis ovanför tvättstugan, man hör när maskinen piper när den är klar. Bra när man tvättar själv, mindre bra när andra tvättar (speciellt asiaterna som lägger kvastskaft i dörren och tvättar hela nätterna!).

I alla fulla fall. Jag läser och jag reflekterar. Jag dricker en mun kaffe och sen reflekterar jag ännu mer om hur saker som jag läser påverkar mig själv och mitt eget liv. Sen skriver jag kanske något. Nu vill jag skriva. Och jag ska skriva om något som jag faktiskt stört mig på ganska länge nu..
Som vi alla vet så är människor jävligt nyfikna av sig. Inget fel med det alls, jag är likadan. Man vill veta saker om andra som man kanske inte riktigt har med att göra och fine! Fråga på, men fråga rätt!
Man dejtar någon, en ganska ytlig bekant kommer fram på en fest och undrar "hur det går".. Man svarar att jo tack det går bra.. Till svar har jag faktiskt fått (flertalet gånger): men ärligt talat, vad ser du hos honom? Den ytliga bekantskapen känner inte alls personen vi pratar om, utan uppfattningen om att han eventuellt skulle vara dålig baseras på andras åsikter. "Han verkar".... "jag vet inte, känner ju inte honom men......" osv.  Och i ärlighetens namn! Vad fan får dem att tro att de har rätt att säga så? Jag skulle aldrig i mitt liv få för mig att ifrågasätta någons relation till någon annan om det inte var så att jag med all säkerhet VISSTE att det var på det ena eller andra sättet.

Det är rent ut sagt förjävligt att man ska behöva försvara varför man gillar någon!
Nej men han slår mig och vi har aldrig något att prata om men ja, varför vi inte umgås... Så är det ju kanske inte. Om man väljer att dejta någon, så är det väl förhoppningsvis för att man har kul tillsammans, att man har saker gemensamt och att man trivs i någons sällskap. Så tycker jag iallafall att det är.
Rykten är bland det värsta jag vet. Eller obetydliga människors åsikter. Jag ger ärligt talat fan i vad folk jag inte bryr mig speciellt mycket om tycker om mig eller om dem jag umgås med. Som sagt så finns det väl en anledning att man umgås med vissa och det är ju för att man har kul tillsammans och får ut något av det. Livet är för kort för något annat.
Och nej, man kan inte älska alla och så är det bara. Men varför i hela fridens namn ska man förstöra någon annans lycka för? Har man inget vettigt att säga så kan man lika gärna vara tyst.

Ett annat exempel på det här är när man går på fest och inte dricker alkohol... Jag vet inte riktigt varför det inte skulle vara okej att inte vilja dricka, men folk blir nästan provocerade av att man väljer att låta bli. Jag har snart haft em helt nykter månad eftersom jag inte mått speciellt bra och känt att jag rent psykiskt inte orkar ligga och vara bakfull och dra på mig ännu mer ångest än vad jag behöver. Ibland behöver man spara all energi man kan komma åt och det har jag verkligen behövt efter en lång och rätt så tung vinter.
Bara för att jag låtit bli att dricka alkohol så har ju inte det betytt att jag suttit hemma på min kammare och inte umgåts med folk. Jag lovar er, det går sjukt bra att spela poker och äta ost och kex utan vin. Också att gå på fest och umgås med sina vänner utan en drink eller öl i handen.
Men, lik förbannat så måste man ofta ha en giltig anledning till varför man inte dricker! Jag har fått frågor om allt från att jag skulle vara gravid till kör du? Eller den värsta och det är inte ens en fråga: Fan va tråkig du är Sanna, klart du ska dricka!
Fan va tråkig jag är alltså! Jag låter bli att slösa pengar och energi på alkohol, går på fest iallafall och är mig själv så mycket som det bara går! DU förvandlas till ett drägg som skriker mig i örat, säger konstiga saker och kommer må asdåligt imorn. Och DU kallar mig tråkig?

Vi är där igen. VARFÖR måste man alltid behöva försvara sig för att man inte gör som alla andra? Varför kan man inte få gilla vem man vill utan att bli ifrågasatt för det? Varför måste jag alltid förklara och försvara i en timme att jag inte vill äta griskött för att jag tycker att djurhållningen i det här landet suger? Varför kan man inte få trycka en semla om man är sugen på det utan att folk ska rynka på ögonbrynen och tycka att man är konstig som äter semla och står för det, bara för att man inte orkar räkna varenda liten pluttig kalori och faktiskt inte bryr sig så mycket?
Jag tycker faktiskt att det är jävligt konstigt. Det är de här små detaljerna som gör oss till den vi är och som färgar våra personligheter. Skulle det vara något dåligt? Varför ska man vara som alla andra? Jag undrar och undrar och lär aldrig få svar på det.

Nu ska jag äta mitt irakiska bröd som jag köpt på Allans livs där Tove och jag var de enda kunderna som inte hade svart hår och bruna ögon igår. För jag tycker att det är gott. Jag tänker fortsätta att gilla vem jag vill och inte äta gris och ha nyktra månader. Jag gör det som är bäst för mig och tänker fortsätta att skita i vad obetydliga människor som jag möter tycker. De är ju trots allt obetydliga. Punkt.

Sol och lunch i hamnen med underbara vänner! Handla mat för en billig peng på Allans livs med Tovsan och köpa irakiska bröd för en spottstyvel som smakar mums och lägger sig som en stor degig klump i magen (inget GI här inte). Unna sig nytt rouge på Make up store, snarare investering än utgift (om man inte tappar den som jag brukar). Vårig fin färg och rosiga kinder hej!
Avsluta det hela med shopping på Hm och fylla på strumpförrådet lite. Tråkig utgift men barnstrumpor med rosor på är inte så tokigt trots allt :)

Nu ska jag slappa i soffan för det behöver jag. Kolla på How I met your mother och njuta av en hittills väldigt fin dag!

Keso med lite saft i och kaffe till frukost, FEEEETT!
Diskar, betalar räkningar, städar och förtjänar därmed en liten tur på stan.

Inatt var jag mer om något väldigt dramatiskt som nog kommer sätta lite spår i mitt liv. Jag har haft praktik på ambulansen och fick erfara ett hjärtstopp. Patienten var inte speciellt gammal och läget var inte alls speciellt kritiskt när vi kom dit. När patienten lastades in i ambulansen la hjärtat av. Och det startade inte igen, trots nästan en timmes hjärt och lungräddning.

Jag är helt slut. Dels pga sömnbrist men även slut i huvudet på grund av det som hänt. Jag var helt och hållet oförberedd på att det skulle hända. Är samtidigt glad för att det skedde under praktik, ballar man ur så kan man bara kliva tillbaka utan att behöva göra någonting alls. Men jag gjorde. Jag hjälpte Robert där bak, fick fram defibrilatorn och var handlangare åt honom med intuberingsmask och grejer. De tyckte att jag skött mig jättebra och varit till stor hjälp. Själv kände jag bara mig tom. Jag har sett livlösa kroppar förr men inget som det här. Och det lär komma fler.

Men. Livet är så jävla skört. Det är som en tunn tunn tråd och du kan aldrig vara fullkomligt säker på att du själv eller de som du bryr dig om kommer vakna upp imorgon. Den här här patienten hade ingen aning. Inte sambon heller, som såklart var rejält chockad efteråt. Jag kunde inte ens titta honom i ögonen. "jag städar upp här sen" sa han om röran i badrummet. Inte visste han att han skulle komma hem själv och aldrig mer få se sin sambo i livet. Jag och min ibland vidriga fantasi får upp bilder om hur mina vänner och min familj ligger livlösa och att man bara vill tala om för dem hur bra de är och hur mycket man uppskattar dem. Men då är det redan försent.

Jahapp. Efter vinterdepression och utmatningssyndrom följer nu urinvägsinfektion. Men men. Det kunde ha varit värre, jag har fått medicin och då kommer det nog gå över rätt så fort. Men fasen så trött man är! Jag har nog sovit 13-14 timmar sen jag gick och la mig igårkväll. Tur att det är kvällspass på ambulansen ikväll så jag kunnat vila. Japp. Så nu sitter jag här och försöker vakna till liv med kaffe och brasilansk samba. Fantastiskt. Man kan låtsas att man inte är i ett blåsigt Sverige utan i ett hett Brasilien och dricker mojitos varje kväll och dansar på stranden. Jag måste definitivt åka till Brasilien.

Igår fick jag hem en ny HM-katalog. Dum som jag var öppnade jag den och hittade massor med fint som verkligen skulle passa mig och som jag så gärna vill ha till sommaren. Men. Plånboken är tom.. Men det finns å andra sidan faktura eller alternativet att dela upp betalningen. Damn va sugen jag är. Har inte köpt nya kläder sen innan nyår typ....
Ska överväga lite här nu, lyssna på den fantastiska Bebel Gilberto och dricka upp mitt kaffe.

Woop woop hej och hå! Här sitter jag är äter BJ med andakt för att den är så jävla förbannat dyr, men när jag köpte den hade jag råd och nu är jag värd den så det så.

Idag har jag fixat "pendlarkort" till köping och behöver bara lägg ut ca 650 istället för 1000 som jag trodde. Sen får jag tillbaka 200 kr av skolan och visst, piss i Nilen men alltid något. Sen åkte jag och snackade med killarna på Tele2, klarat ut alla oklarheter vad det gäller abonemanget - CHECK!
Nu kommer det bästa... Åkte till den ideella datorföreningen för att kolla om ngn kunnig/villig skulle kunna fixa min trasiga mobil som jag hört ska gå att laga med rätt uppdateringar.
Grabben på Mdf kunde inte hjälpa mig, provade lyckan på kåren där Lena satt. Med hjälp av henne och hennes dator fick vi igång min lilla älskling!!! HIGH FIVE
Efter ett stunds skitsnack rusar Smeken in och är stressad som fan eftersom hon somnat på bussen. Hon behövde hjälp med att flytta bord till morgondagens happening Högvarv. Och där borden skulle stå fanns en låda som är märkt med "Varsågod"... Och där ligger mina skinnvantar och mitt pannband som varit borta halva vintern! SCORE IGEN!

Nu fattas bara ett positivt besked från amerikat så kommer den här dagen gå till historien som den bästa ever :)
Men det kan jag ju se mig om efter någonstans....

Haha. Just nu känns det som att mitt liv är ett skämt ekonomiskt sett. Jag skojar inte när jag säger att jag kommer kalla all mat som inte stavas gröt lyx nästa månad.
Höll på att ramla baklänges när jag insåg vilka utgifter nästa månad drar med sig. Men men, tele2 har gjort bort sig (som vanligt) och jag ska gå ner och rätta till det. Förhoppningsvis finns det pendlarkortsalternativ till Köping också. Alla 100-lappar som kan räddas ska räddas, så går det kanske att gå på sittningen 1 april.
Det är inte lätt när det är svårt nej.
Och den nya mobilen lär få vänta ett tag till... Om ingen vill ge mig ett ekonomiskt bidrag vill säga..

Äh, det ska nog gå vägen det här. Nu ska jag ner och härja på tele2 och på sj så att det blir ngn ordning!

Ikväll har jag varit på ett yogapass utan dess like. Jag har aldrig upplevt något så avslappnande och jag tror att jag är väldigt väldigt såld.
När jag går på yoga brukar jag alltid ha en visuell resa i mitt huvud. Jag går barfota på en stig i ett land som är varmt och rätt så fuktigt. Allt runtom fullkomligt exploderar i olika nyanser av grönt och man hör fåglar, insekter och brusande vatten. Förutom det är allt tyst och väldigt fridfullt och det är en plats som alla trivs på. Efter att ha vandrat en stund på stigen i det som antagligen är en skogsvrå i Laos där jag och Mathias reste runt så kommer man fram till ett tempel.
Templet är egentligen inget annat än en gammal tempelruin och består endast av fyra pelare och ett tak i sten. För att komma in i templet måste du gå uppför en gammal trasig stentrappa och när du kommer upp så känner du att det är alldeles svalt under stentaket. Det luktar även lite som i en jordkällare.
Här är det också tyst och öde och man ser inte till en enda levande själ.

Hit kommer jag i min fantasi för att yoga.. Oftast så brukar det enbart bli fragment av den här filmen, men idag var den som fastklistrad på näthinnan. Upplevelsen blev så otroligt stark och ni som läser det här måste säkert tro att jag tagit något, men jag lovar, det har jag inte.
Det är nog bara det att jag verkligen känner att jag är till ro, för första gången på mycket länge. Jag känner mig helt avslappnad i hela kroppen och de 90 minuterna i yogasalen gav mig verkligen energi.

Nu tackar jag för mig, hoppas att ni får en trevlig kväll.

Fåglarna i trädet utanför skriker. Jag tror att de är upprörda, att de vill ha vår och värme och slippa äta solrosfrön mer nu. Jag vill också ha vår. Men jag har kollat på väderleksrapporten som säger att det blir vår efter helgen igen och att snön inte kommer att stanna. Så jag behöver inte skrika upprört som fåglarna gör. Tur :)

Nu är jag hemma i trygga boet, pappa är på väg till USA och mamma är på jobbet. Så jag och katten har huset för oss själva, mysmorgon med en gosig katt väger tungt i mitt liv just nu. Lugnt och tyst i morgonrock=livskvalité. Skönt att komma bort och slippa tänka på alla oklarheter som råder just nu...

Livet i Västerås är lika rörigt som det varit sista tiden. Inget svar angående USA än, dock svar från koordinatorn som kallar till möte trots att inget är klart och menar att jag även sökt Norge och eventuellt måste planera för det. Om jag inte vill åka till Norge då? Ah, ni ska bara veta hur trött jag är på skiten. Fick ett bryt igår igen, på väg att tappa allt hopp och självförtroende. Det är tur att det finns folk runtom som bryr sig och visar sitt fulla stöd. Jag skulle inte överleva annars.
Det är inte lätt när det är svårt som man brukar säga...

Iallafall så är praktiken på sjukhuset i Västerås slut nu och på tisdag blir det två veckor ambulans i Köping. Blir spännande tror jag!
Jajo.... Nu har jag inte tid med det här, klockan går och jag ska träffa My för lunch och fika snart.

Tjoo tjoo!
Hinner inte med ngn fin update i nuläget men imorgon förmiddag ska jag ta mig tid att skriva lite mer...
Senaste nytt på USA-fronten: Det råder fortfarande fullkomligt kaos, koordinatorn väntar på svar på universitetet i Ohio men skickar ändå ut mail om att man är antagen. Tvetydlighet är ordet och jag är bara allmänt trött och uppgiven.

Nu ska jag fira St Patrik på Folke och sen blir det tåg hem till moren, faren och den lilla lilla katten för ett par dagars återhämtning.

Puss å hej

Efter en rad uppgivna och rätt så trista inlägg om hur jävla dåligt jag har det så tänker jag förmedla er en liten solskenshistoria om hur fint en dag på en sjukvårdsavdelning kan vara.

Idag hade jag en patient som låg inne för att göra en undersökning där man måste bli sövd. Damen ifråga var äldre och hade aldrig gjort det här och kände sig ganska nervös inför det hela.
Jag tog hand om henne på morgonen och hjälpte henne med det hon behövde hjälp med. Innan läkarna kom för att gå ronden sa hon: Det är väl en riktig doktor som kommer?
Jag frågade då om det fanns låtsasdoktorer och fick till svar: Ja, såna där som är här och lär sig.
Efter det förklarade jag att jag också var en sån som var där för att lära mig, var jag också bara låtsas då?
Som svar fick jag en avfärdande hand och ett svar som löd: Nej, du är inte på låtsas, du är duktig!

Sedan gick vi rond med läkaren som kanske inte är den mesta pedagogiska i världen, han förklarade ändå på ett rätt så bra sätt hur undersökningen skulle gå till och att hon skulle bli sövd. När de andra hade gått frågade jag om hon förstått allt, men hon tyckte inte att hon hade det. Jag förklarade samma sak igen och sedan tittade patienten på mig, log och sa: Du förklarar mycket mycket bättre än honom! Du borde också bli doktor för du kan mer än vad han kan.
Och ni ska bara veta. Jävlar vad det värmer! Jag vill ta med mig min lilla tant till Köping och enbart ta hand om henne resten av praktiktiden. Det är sånt här som ger en energi att fortsätta kämpa. För nu kämpar jag nästan livet ur mig för att orka enda in i mål. Jag är så psykiskt utmattad så jag somnar så fort jag får tillfälle, just vaknat upp från vad som skulle blivit "en liten lur" (1,5 h) på soffan.

Som sagt. Jag springer i motvind i en uppförsbacke utan dess like. Men jag stannar inte nu. Det är full gas nu enda in i mål, jag ska in i kaklet och jag ska strida för allt jag är värd. Och det är fan inte lite, jag vet att jag är duktig och vad jag kan och det ska ingen jävel försöka ta ifrån mig.
Och så är det bara!

Hej!
Välkommen till HVV, akademien där du som elev inte har några som helst rättigheter! Vi förväntar oss fullständig flexibilitet hos våra elever, era åsikter bryr vi oss inte om alls.
Att få byta praktikplats till något helt annat i en annan stad är sånt du får räkna med, vi förmodar att du har ett sparkapital eller en bil tillgänglig eftersom vi inte gör någonting alls för att hjälpa dig när vi byter ut din placering. Framförhållning är ingenting vi finner nödvändigt, därför kan det bli så att du får byta praktikplats med en veckas marginal!
Om vi dessutom lovar dig en tid utomlands så ska du inte vara säker på att det kommer bli så. Ibland råkar vi klanta till det, men det är älltid upp till mottagande lärosäter hur många elever de vill ta emot. Så krossade drömmar och visioner är inget vi tar ansvar för, det är sånt man får räkna med. Ifrågasätter du oss så tänker vi inte ge dig några raka svar utan skyller på någon annan, eftersom vi är ofelbara så gör vi aldrig fel.
Att rätta tentor ordentlig och kontrollräkna så att poängen verkligen stämmer efteråt känns inte heller så viktigt. När eleverna sen hör av sig och vill få svar på sina frågor så dröjer vi gärna ungefär 1,5 veckor med svaret innan allt är utrett för spänningens skull (vi brukar vänta extra länge om detta är avgörande för godkänt eller icke godkänt betyg!).
Vi anser inte heller att göra nya omtentor är speciellt viktigt. Eftersom eleverna antagligen bara vill bli godkända på tentorna och inte lära sig något så anser vi att det är väldigt tidsbesparande och bra att återanvända samma tentor som eleverna fick underkänt på vid omtentatillfället.
Vi hoppas att du kommer trivas hos oss under din utbildning!


Man kan säga att jag är helvetesjävlaless på dumma svar på mail, eller inga svar alls för den delen. Jag är helvetesjävlaless på att personer skyller ifrån sig på andra och inte vill ha ansvar för att saker inte går som de ska. Jag är helvetesjävlaless på allt som har med skolan att göra och vore det möjligt så skulle jag läsa klart resten av utbildningen på annat lärosäte. Skolan kan fetglömma att jag någonsin kommer rekommendera dem om de inte reder upp det här jävligt bra.
Man kan säga att jag är rätt så skitförbannad på att inte ens orka vara glad, för att skolan ska krångla med ALLT.

Idag är jag ledig. Och redan rätt så rastlös. Det är diskat och städat och undanplockat här. Hannah gick just från vår frukost-date och jag har skrivit ett argt brev till vfu-samordnaren på skolan. Fruktansvärt trött på skolans brist på kommunikation och tvära vändningar. En rabiat Sanna är inte så kul, men de förtjänar faktiskt inget annat.

Jahaja. Alla vännerna har seminarium/pluggar i skolan/har praktik. Och här sitter jag och filosoferar. Tänker lite för mycket på vissa saker och får för mig saker. Tänker så mycket att jag till och med bokat läkartid för att ta tag i min nytillkomna ledvärk. Har man för mycket fritid sitter man och googlar på internet på ledvärk och hittar massa läskiga sjukdomar och ställer egna diagnoser. Det är säkert ingenting. Men värktabletterna jag haft är gamla och sen länge utgångna och jag vill inte ha ont.
Men men. Jag får väl traska till Netonnet och byta min trasiga eltandborste. Vänta på ambulanshandledaren i Köping ska ringa. Såna saker...

Igår blev jag så jävla rädd så jag inte kunde sova. Jag gillar inte när folk har fest i huset och får för sig att utföra diverse okul humorinslag. Kvart i elva stupade jag i säng igår. Halv tolv ringer det på dörren... Ingen där och mina gummistövlar som alltid står utanför min dörr var borta.
Jag kan nog inte beskriva hur obehagligt jag tycker att sånt här är.. Vad vill folk? Och varför snor de mina gummistövlar?
Hittade stövlarna ute i trappen sen... Men vadå? Varför ringa på och springa därifrån? Jag blir jätterädd, vågade knappt somna om sen. Ibland är jag inte så modig helt enkelt...
Om någon jag känner känner sig träffad av det här så kanske ni förstår att jag INTE uppskattar såna här pranks.
Det var det...

Har avverkat ett gympass på morgonkvisten och fortsatt förmiddagen med brunch och Solsidan. Livskvalité! Snart bär det av till praktik och så en ledig dag på det imorgon. Fantastiskt! Sen ska det spurtas två resterande dagar på avdelning ofta. Och sen.... Ledig tordag, fredag, lördag, söndag!!!!!!

Den här tröttheten alltså. Jag vet inte vad det är med mig. Jag kan sova hur mycket som helst. Ska be någon kolla upp mitt hb på praktiken tror jag. Hoppas man kan göra så. Fuska alltså...
Ikväll har Hannah bjudit mig och Julia på trerätters. Toast Skagern, blodig entrecote och kvarg med lemonkurd och frukt till efterrätt.
Man har haft sämre lördagar om man säger så. Nu väntar sängen, ska försöka hänga på låset till Friskis imorgon halv tio, så det är bäst att jag sover nu.

Jag är ganska ombytlig av mig. En sida av mig är en ständig backpackerresenär som vill åka till jordens alla hörn. Ett av mina livsmål här i livet är att ha besökt alla världsdelar (förutom Antarktis) innan det är dags att slänga in handduken. Jag älskar andra kulturer och tycker att det är viktigt att vidga sina vyer eftersom man lär sig så mycket på hur människor i andra länder lever och tänker.

En annan sida av mig vill leva som Underbara Clara i ett litet hus ute på landet, ha ett stort kök där jag kan baka och laga massor med god mat. I en drömvärld skulle jag odla mina egna grönsaker och ha höns för att slippa köpa ägg från industrier. Helst skulle jag även vara vegeterian, men eftersom jag vet att det aldrig kommer bli så, så skulle jag enbart köpa ekologiskt kött. Kanske tom gris.

En tredje sida av mig slåss mot livets alla orättvisor, en liten (och rätt så obetydlig) sjuksköterskestudent som ifrågasätter dumma läkares kommentarer och misstag. Rätt så orädd och rätt så förbannad ofta. Förbannad över brist på empati och eftertanke. Den här sidan av mig visar sig ibland och en gång sa min pappa att jag nog kommer bli fackpamp en vacker dag. Ja man vet ju aldrig.

Iallafall. För att knyta ihop påsen. Idag har jag varit och handlat på den älskade lilla ica affären. Handlat sånt som var slut och sånt jag "behöver". Bland annat tyckte jag mig behöva en bilaga från Expressen, en bakbilaga. Massor med fantastiska, socker och fettfyllda recept. Det kliar nästan i fingrarna på mig och jag vill helst bara ta mig mitt Leilaförkläde och baka hela helgen!
Men så kul ska vi inte ha, nu ska den lilla ettriga sjuksköterskeeleven ta på sig sina gummistövlar (lite lantkänsla kan man ju unna sig ändå!) och bege sig iväg till skolan för seminarium om vårdrelationer. Backpackern kommer nog också vara med lite, drömma sig bort till det stora landet i väst på en collegefest, eller kanske en kritvit strand i Goa.

Hoppas att ni alla får en trevlig helg allesammans!
Stor kram från Sanna den ombytliga :)

Ikväll får ni bara min mästerverk-spellista. Perfekt när regnet smattrar ute!
Puss och kram

Har sån skrivarlust just nu i denna stund. Jag skulle minsann vilja skriva något fint eller djupt eller vackert, som Emma och Cecilia (och ibland jag själv också för den delen) lyckas med. Men jag vet inte vad det skulle handla om faktiskt. Jag vet mest bara att jag är ganska så glad idag :)

Jag kollade på ett helt fantastiskt liveklipp på förmiddagen. Florence alltså. Hon är så förbannat jävla snygg. Och hon har ett sjukt scenspråk. Hon sjunger hur bra som helst och jag blir så avundsjuk. Jag vill stå där. Barfota, i vitt och sjunga från tårna. Ibland tar hon i precis sådär mycket så att hon nästan spricker liksom. Och det är så jävla äkta. Det här klippet är så äkta. Åh vad jag ryser. I hela kroppen!
Så nu vill jag ha sommar. Jag vill ha konsert. Jag vill ha Foo Fighters mfl och Peace & love. Grönt gräs och picknickfilt. Jag vill ha fräknar och jeansshorts. Terrasfest hos fisen och dricka bärtz och sen gå på Bill&Bob. Det vill jag bannemej ha!

De säger att det kommer solsken efter regn. Yeah, I know... Det gör det. Jämt, även om det ibland är svårt att se ljuset i tunneln.
Idag kanske inte solen har lyst så mycket som man kanske önskat, men än en gång så är jag på väg upp efter faceplant. Vad vore man ensam? Inte mycket alls. Iallafall inte jag. Utan alla mina fina som jag har runtom mig skulle jag ligga apatisk i fosterställning efter den här alldeles för långa och överjävliga vintern.
Men men. Ny dag, nya tag.

Idag har jag haft en tre-timmars lunch i gott sällskap. Jag blev bjuden på en sötsliskig men ack så god latte med vaniljsmak eftersom jag glömt min plånbok hemma (Åh neeeej, plånkan is at home!!!!!). Jag har läst artiklar om vårdrelationer och ensamhet på äldre dagar. Skrivit klart hemtentan sånär som referenslistan och färdigställt mitt underlag till fredagsens seminarium. Jag har lämnat in paprerna till USA - det vill säga att nu har jag tackat ja och det finns ingen som helst återvändo. Det gör mig glad i själen. Jag ska åka till USA och det är verkligen så jävla ballt :)

Så som sagt... Det är ändå hopp om livet och snart kommer förhoppningvis solen lysa både utombords och inombords på mig som den brukar göra.
Ha det bra allesammans. Puss och kram

Spräckt blodkärl och gett patienten en blå hand. Misslyckats med venprov. Blivit omplacerad på akutplaceringen. Kopplat droppen fel. Sprungit årets sämsta löprunda. Ätit en alldeles för stor semla. Insett omfånget över mina stora lår.
Jag vill vara glad men ibland är det fan inte lätt.

Gosh vad mycket jag hunnit med idag! Och klockan är bara barnet än. Ikväll kanske tillochmed hemtentan blir klar, träffade på några classmates i biblioteket idag som berättade hur de lagt upp arbetet. Inspiration är härligt!
Har dessutom mailbombat utlandskoordinatorn som är ansvarig för USA-gruppen för att få svar på alla mina tusen funderingar om höstens stora äventyr.
Har inte fått alla svar som jag skulle vilja, men några svar är bättre än inga svar. Det blir nog bra det här.
Nu ska jag fortsätta författa på hemtenta-jäveln, sen ska jag leta artiklar till seminarier och eventuella pm. Kanske kanske söka ngt stipendium också.
Skönt att äntligen ha lite flyt!

Hade min kamera fungerat så hade jag levererat en bild som säger mer än tusen ord. Men eftersom kameran är trasig så blir det inte så. Men det är vår i Västerås. Gatorna (med lite hjälp av vattenledningar under) är torra. Det är soligt. Fåglarna kvittrar och mitt fönster hemma är öppet utan att jag fryser ihjäl.
I ugnen står muffins fyllda med gamla bananer som hunnit bli svarta innan jag ätit upp dem. Godast att baka på då. En sån tillsammans med eftermiddagskaffet, det ni.
Snart ska jag dra på mig en kofta, trotsa vintern och slänga på mig skinnjackan och solbrillorna och gå ut en sväng. I gympaskor såklart.
Det sägs att det är nu det vänder, fan vad jag väntat på den här segern!

Av någon konstig anledning är bloggen helt tom på inlägg när jag loggar in på kontot. Jag har ingen aning om varför det blivit så men förhoppningsvis kommer alla inläggen tillbaka snart. Ikväll ska jag försöka hålla mig vaken ett tag eftersom jag ska jobba natt imorgon. Då måste man sova länge på dagen, det har Hannah sagt och hon brukar jobba natt så då tror jag att hon kan det där.

Vilket dravel jag för. Iallafall. Jag håller faktiskt på att plugga. Bara för att man har praktik så betyder det verkligen inte att man är befriad från diverse skoluppgifter. Ikväll har jag skrivit ihop en hel sida på hemtentan och läst massor. Bland annat har jag läst mycket ur en bok om den lidande människan.
Ett kapitel handlar om något som vårdvetenskapen kallar för vårdlidande. Ett vårdlidande uppkommer exempelvis då vård uteblir, om du kränker patienten eller du utövar maktmissbruk. Och jag blir faktiskt rädd. Och arg. Rädd för hur lätt det är att åstadkomma ett vårdlidande utan att det är meningen. Rädd och arg för vad jag själv fått se under min tid som vårdpersonal. Jävligt förbannad över hur lätt det är att utöva ett maktmissbruk och hur ofta det faktiskt förekommer.
ALLA som någon gång ska jobba eller jobbar inom vården borde läsa lite vårdvetenskap. Man får såna aha-upplevelser när saker sätts i sammanhang och man får fan ont i magen när man inser hur mycket som lätt kan gå fel utan att du menar det.
Exempel 1: En patient med stroke och försvagad högersida ska vila efter maten. Du råkar utan att tänka på det sätta larmklockan på vänsterhanden, vilket gör att patienten inte kan kalla på hjälp om så är nödvändigt.
Exempel 2: En patient har opererat sin höft. På natten behöver hon gå på toaletten och ringer på klockan för att få hjälp dit. Hon klarar det själv men är rädd att ramla, därför vill hon att personal följer med, för säkerhets skull. Personalen tycker att hon är onödigt orolig och visar ovilja och irritation till att patienten ringt på hjälp "eftersom hon ändå klarar det där själv". Nästkommande natt ringer inte patienten på klockan eftersom hon föregående natt känt att hon varit till besvär för personalen. Den här gången går det inte lika bra, patienten ramlar och slår sig, läkningen av operationsåret förlängs och så även smärtan.
Exempel 3: En äldre man bor ensam i en lägenhet tre trappor upp utan hiss. Pga sin boendesituation kommer mannen sällan ut eftersom hans dåliga knän gör det svårt att gå i trappor. Eftersom många av hans vänner också är gamla människor med dåliga knän så kommer de sällan och hälsar på honom, eftersom trapporna blir för jobbiga. Förutom den sociala frånvaron blir mannen i stort sett helt beroende av andra, kan inte gå ut och promenera eller göra vad han känner för. Han blir fånge i sin lägenhet och blir deprimerad av detta. Han tar kontakt med kommunen för att få hjälp med att ändra sin boendesituation, men eftersom han inte är "i behov" av nytt boende så fortsätter mannen att isoleras från omvärlden.

Man behöver inte vara vetenskapsman för att förstå vad jag menar med dessa exempel. Man behöver inte heller jobba inom vården för att ta till sig mitt syfte. Jag tycker verkligen att vi som medmänniskor i detta extrema individsamhälle ska börja tänka på dem som finns omkring oss och ta hand om varandra. Motverka att onödigt vårdlidande förekommer! Ställa krav på äldrevården och se till att det blir ett mer attraktivt yrkesområde. Då slipper man folk som söker sig dit slentrianmässigt för att det inte finns några andra jobb. Hjälpa dem som har svårt att stå på sig. Det finns så mycket man kan göra genom att bara tänka en endaste gång extra.
Så snälla, tänk till. En dag är det du som ligger där med larmklockan på fel arm, eller fången i din egen lägenhet eftersom dina dåliga knän inte bär dig ner för trapporna.

Åh, vaknade för en liten stund sen. Känner mig alldeles febrig och så. Som man lätt känner sig när man somnar på soffan sådär skönt på eftermiddagen.
Nu sitter jag och nästan grinar... Har börjat inse sanningen nu. Har börjat kolla flygbiljett till det stora landet i väst. Det känns fortfarande sjukt overkligt. Men de säger att det är sant.
Ni måste låta mig älta det här ett tag tror jag.... Nöta in det i huvudet liksom.....
Nu ska jag dricka kaffe med nymald kardemumma i. Och plugga lite. Och just ja! Jag fick ledigt med fulla timmar från praktiken imorgon eftersom vi har typ 7 patienter och kräksjuka.

Den braiga veckan fortsätter hör ni va :)