I söndags var jag och kollade på Eldkvarn med mamma och Mathias. Helt fantastiskt. Eldkvarn har spelat tillsammans i 40 år. Det tycker jag är ganska imponerande. Att man står ut med att jobba tillsammans i 40 år och ändå fortfarande kunna vara kreativa och göra musik som fortfarande har sån god kvalité. Det tyder på lite soulmates tycker jag. Att man orkar liksom...

Iallafall. Jag gillar verkligen Plura. För han bryr sig inte ett skit om vad någon annan tycker. Plura har ett matlagningsprogram på tv men dricker mest vin och röker under köksfläkten.. Han säger ärliga och lite elaka saker till folk, men ingen verkar ta illa upp för det. Jag gillar det. Han verkar inte bry sig alls. Han är bekväm och visar gärna upp kalaskulan i tv-rutan.

När jag blir stor tänker jag bli som Plura. Så där lite nonchalant oberörd av vad andra tycker. Jag ska vara mig själv och ingen annan livet igenom och faktiskt strunta i om röven hänger eller jag fått en rynka vid ögat. Det ska synas att man levt. Den lilla tid som man har på jorden är alldeles för kort för att man ska bry sig om petitesser. Jag tror att Plura har levt sitt liv ordentligt. Jag ska göra det oavsett om han gjort det eller inte föresten. Ta vara på alla fina stunder, sommarkvällar och annat fint. Jag ska dö urfattig och jag ska resa till världens alla hörn jag så hemskt gärna vill se. Jag ska älska och tala om alla som har en bit av mitt hjärta att just de gör mitt liv så väldans fint. Jag ska äta och dricka gott och bli en hullig bullmormor med en fin trädgård där jag, min gubbe och alla barn och barnbarn kan sitta tillsammans.

Man måste verkligen leva livet medan man kan och medan man har det. För en vacker som ingen vet när den är så kan det helt plötsligt vara försent för allt det fina. Och fasen vad jag skulle ångra mig då. Bittert skulle jag ångra mig! Lev och njut mina vänner. Ta en dag i taget och oroa dig inte för saker som man inte kan göra något åt eller som egentligen inte är väsentliga just nu idag. Om man tänker efter så spelar tillfälligheterna en ganska så stor roll i ens liv och vem kan påverka tillfälligheterna?

Puss och massor med kärlek till er alla!

Åhhhh. Jag skriver och suddar, skriver och suddar. Försöker att få ihop någon slags hemtenta i vårdpedagogik med det är tvärstopp. Vet inte vilken ände jag ska börja från eller hur jag ska lägga upp skriveriet. Det blir bara blaj alltihop.
Jag är bara trött. Kroniskt trött. Suck suck suck! Imorn ska jag hälsa på en praktiserande vän på sjukan och be henne ta ett blodvärde. Orkar inte vara trött.
Dessutom är bruncherna slut på nationerna i Uppsala för säsongen, så himla typiskt när jag ville gå ut och smaska på söndag :(

God fredagförmiddag.
Här sitter jag i ett regnigt Enköping hos mamma och pappa för pluggar vårdpedagogik. Snart ska jag ner på stan för att luncha med en vän som jag inte träffar speciellt ofta, det ska bli roligt. Men först måste jag skriva av mig lite...
Tidigare i veckan skrev jag om tvivel. Tvivel på mig själv, att jag räcker till.. Sedan vi började den här kursen (sjuksköterskan som ledare och pedagog) så har den där jävla tvivelkänslan smugit sig in mer och mer... Till en början var jag rädd. Rädd för att jag inte kommer klara av mina arbetsuppgifter i framtiden och att jag kanske inte är tillräcklig för det här yrket. Men nu har jag bestämt mig. Jag är lite arg och förbannad också. Nu på förmiddagen har jag suttit och läst om situationer då man som sjuksköterska ska undervisa patienten. I ett stycke står följande:

Ibland, men inte speciellt ofta så tvivlar jag på mig själv. Att jag gör rätt val, att jag är en bra vän. Att jag tar hand om mig själv på allra bästa sätt och dem som jag tycker mest om.
Igår var det lite jobbigt. Det var som att någon slog mig i ansiktet och därmed meddelade att jag bara har ett år kvar på utbildningen och att jag efter det ska kunna så otroligt mycket om olika saker och dessutom ta så sjukt mycket ansvar. Då blev jag rädd och började tvivla. Är det här rätt? Kommer jag klara av det? Sen hade M och jag det första riktiga snacket om förra året. När allt var jobbigt. Och då blev allt ännu jobbigare.

Men sen efteråt så kändes det väldigt skönt. Att få släppa ut allt som man grubblar på. Att ha någon där som lyssnar på en och som inte försvinner när det blir jobbigt.

Du är så fin.

Varje gång det ska in en ny rutin i mitt liv sover jag otroligt oroligt natten innan. Inatt har jag fått göra hjärt och lungräddning, tagit hand om hjärtsviktspatienter och varit på väg upp 15 gånger i tron om att jag försovit mig. Enbart för att jag ska ta en ny buss till jobbet.
Så det är liksom inte nog med att jag behöver gå upp klockan fem. Antalet sovtimmar jag skrapat ihop är som sagt inte speciellt imponerande heller.
Det roliga är att jag inte alls är speciellt trött. Det var inga problem att trycka en tallrik gröt med keso och macka och kaffe, trots att klockan inte ens hunnit bli halv sex. Människan är bra anpassningsbar med andra ord.

Nu ska jag piffa till mig och slurpa i mig kaffet, hoppa på bussen (som jag missat 10 gånger pga att jag stått vid fel hållplats inatt) och förhoppningsvis få en rolig dag på sjukan!

Nu regnar det igen. Det gör inte så mycket den här gången heller. Nu får jag vara inne och snart ska jag hoppa i säng. Och somna till regn.
Vilken dag det blev idag. Tjurig fram till kvart över sju då vi lubbade som tusan. Endorfinerna sprutade och jag slog personbästa och sprang på typ 26.45 eller liknande. Iallafall under 27 minuter!
Jag blir så glad när jag vinner mina inre strider och när saker faktiskt går min väg. Nu ska jag sova och vakna till doften av mina knyckta blommor. Syrener och körsbärsblommor fick följa med hem till mig ikväll :)

PS. Har ännu en gång konstaterat hur rikt mitt liv är trots urfattig studentekonomi. All den kärlek som mina fina i omgivning ger mig räcker längre än alla årets månadshyror! Så det så

Idag har jag vunnit. Jag har vunnit en strid som jag utkämpat sedan jag började plugga förra hösten. Jag kommer ihåg när vi fick tillbaka vår första salstenta. Jag var två poäng ifrån VG och hade aldrig i hela mitt liv varit så jävla besviken. Jag låg på sängen och grinade i typ en timme och sen kom Mathias in och sa åt mig att sluta tycka synd om mig själv. Och så slutade jag lipa. Och tänkte: Jag kommer ändå få ett jobb, bara jag klarar mig. Får jag ett VG på hela utbildningen så är jag nöjd med det. Tentan efter var en anatomitenta. Jag fick ett halvt poäng över G och det rörde mig inte i ryggen, för jag var godkänd.
Men idag kom det iallafall. Mitt första VG som faktiskt syns i betyget! Jag är så jävla glad!

Jag vinner för jag ger mig inte. Envishet och skinn på näsan lönar sig jämt. Man ska inte låta någon sätta sig på en och försöker de så ska man resa sig igen. Så är det bara. Jag är trött på att ta skit faktiskt. Därför säger jag vad jag tycker och ibland måste man ryta ifrån. Eller klaga. Det lönar sig och jag är så jävla stolt. För att jag är envis som en gammal get.

Dåligt med aktivitet här på bloggen. Beror mest på att jag inte spenderar så mycket tid vid datorn nu. Det blir lätt så när solen lyser, man läser en sjukt kul vårdpedgogikkurs vars kurslitteratur man kan läsa i solen eller man vill hänga iparken om kvällen och dricka bärtzaluringar.

Då blir det inte så mkt bloggande. Men imorn ska det regna. Då kanske jag skriver mer.

Hej.
Igår föreläste jag för 90 pers om hur det är att vara en erfaren fadder.


Annars gjorde vi mest sånt här. Och upprepade fraser... Puffelipuff - dags för skola!

Det sista som överger människan är hoppet. Nu blev jag pepp : )

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?

Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Åh jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling vänta får jag bara sitta bredvid dig?
Det var han som ville kyssa mig

Snälla bli min igen
Nej låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig va kvar
Ja låt det va

Du tar bort min hand ifrån din arm och flyttar bort
Ingenting jag säger spelar längre någon roll
Åh ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt
Får jag ens ha kvar dig som min vän?

Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem
Letar efter nåt att säga som kan ändra allt
Nåt mer än det jag redan sagt

Snälla bli min igen (Veronica Maggio)