Inatt var jag mer om något väldigt dramatiskt som nog kommer sätta lite spår i mitt liv. Jag har haft praktik på ambulansen och fick erfara ett hjärtstopp. Patienten var inte speciellt gammal och läget var inte alls speciellt kritiskt när vi kom dit. När patienten lastades in i ambulansen la hjärtat av. Och det startade inte igen, trots nästan en timmes hjärt och lungräddning.

Jag är helt slut. Dels pga sömnbrist men även slut i huvudet på grund av det som hänt. Jag var helt och hållet oförberedd på att det skulle hända. Är samtidigt glad för att det skedde under praktik, ballar man ur så kan man bara kliva tillbaka utan att behöva göra någonting alls. Men jag gjorde. Jag hjälpte Robert där bak, fick fram defibrilatorn och var handlangare åt honom med intuberingsmask och grejer. De tyckte att jag skött mig jättebra och varit till stor hjälp. Själv kände jag bara mig tom. Jag har sett livlösa kroppar förr men inget som det här. Och det lär komma fler.

Men. Livet är så jävla skört. Det är som en tunn tunn tråd och du kan aldrig vara fullkomligt säker på att du själv eller de som du bryr dig om kommer vakna upp imorgon. Den här här patienten hade ingen aning. Inte sambon heller, som såklart var rejält chockad efteråt. Jag kunde inte ens titta honom i ögonen. "jag städar upp här sen" sa han om röran i badrummet. Inte visste han att han skulle komma hem själv och aldrig mer få se sin sambo i livet. Jag och min ibland vidriga fantasi får upp bilder om hur mina vänner och min familj ligger livlösa och att man bara vill tala om för dem hur bra de är och hur mycket man uppskattar dem. Men då är det redan försent.