Hohoho. Helgen vart inte riktigt som jag tänkt mig. Har svårt att förstå och dessutom behöva acceptera att det finns tjejer i min egen ålder som fortfarande beter sig mot andra på samma sätt som på högstadiet. Jävligt sorgligt. Ja. Det var länge sen jag kände mig så liten. På grund av tre tjejer som verkar kommit hälften så långt i sin mognadsprocess som alla andra som är ungefär 25 år. Fan, får ont i magen bara jag tänker på det. Att det fortfarande ens händer liksom. Att man ska vara ledsen flera dagar efteråt för att någon annan för ett år sen inte kunde bestämma sig hurvida hon ville ha eller äta kakan. Ibland känner jag mig bara så himla osäker på bortaplan. Allt man tar på sig eller hur man fixar håret känns som en tio tusen gånger större grej, hur man pratar och att ens skämt är asroliga blir helt plötsligt så jävla mycket viktigare. Fattar inte. Varför ska jag behöva slåss för att bli accepterad när jag inte ens gjort något fel? För saker som hände (eller snarare saker som rann ut i sanden) för snart ett år sen? När jag inte fanns med i bilden? Varför varför varför har vissa så svårt att glädjas för andra och varför varför varför ska det vara så himla svårt att ge den nya tjejen en chans? Jag rår inte för det. Men jag tar åt mig. Och krymper ihop och känner mig askass. Fast jag egentligen annars inte bryr mig.

Ja vad ska man säga? Jag tackar den heliga anden och gud (?) för att jag har världens finaste vänner. Att jag aldrig i något sammanhang skulle behöva känna såhär bland dem, det skulle ingen ingen ingen behöva. För man gör inte så bara. Så är det.