Idag grät jag vid fönstret när jag såg Mathias gå iväg till bussen. Det tyder på att det är höst och att jag nog är rätt stressad. Sen tyder det nog ganska mycket på att jag är väldigt kär i den människan.

Höstdeppighet på ingång alltså. Därför extra viktigt att fokusera på träning, bra mat, frisk luft och att vara ute när solen lyser. Måste verkligen kurera mig den här hösten/vintern, jag orkar inte må som förra året. Därför bör jag inte stressa upp mig över saker. Som till exempel uppsatsen, som jag stressar upp mig för jämt känns det som. Aja. På onsdag om tre veckor ska skiten vara inlämnad och klar. Befrielse hej!

Nu har nog Mathias kommit hem. Känner mig som en liten fjortonåring nästan. Det finns ingen finare än honom. Och just nu längtar jag tills vi bor tillsammans igen. Så man slipper stå och gråta vid fönstret och känna att det är fruktansvärt jobbigt att säga hejdå, eftersom man kanske inte kommer ses på tre veckor. Åh jag är så glad att jag har världens bästa pojkvän.