Igår fick jag en välbehövlig tillsägelse av min mor. Hon menade att jag på senaste tiden tagit åt mig alldeles för mycket av att folk i min närhet inte mår bra, att jag allt som oftast finns till mer för andra än för mig själv och att jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk som försöker trycka ner mig utan anledning tycker.
Den satt som en känga och det var så skönt faktiskt.
Alldeles för ofta gräver jag ner mig för andras skull, precis som att jag förpliktar mig att vara ledsen för deras skull när de inte själva visar de känslor som jag tycker att de borde visa/känna. På senaste tiden har jag tagit åt mig alldeles för mycket av skitåsikter istället för att borsta av mig dammet och resa mig igen med rak rygg och högt huvud.
Jag antar att jag bara vill så mycket. Jag vill att alla jag älskar ska vara nöjda och glada och ibland glömmer jag bort mig själv. Det är så mycket lättare att bry sig om andra än att ta itu med sina egna problem vet ni... Och den här hösten har varit alldeles överjävlig med sjukdomar, hjärtesmärta, stress och sorg. Ibland kan jag tycka att det är skönt att skita i hur jag själv mår och istället vältra mig i någons annans sorg för att slippa känna efter och ta tag i det som jag egentligen borde. Det gör alldeles för ont ibland vet ni.
Men nu är det dags att släppa det här och resa sig ännu en gång. Distansiera sig och finnas lagom mycket för andra. Se glaset halvfullt istället för halvtomt. Alla andra tycker att jag räcker till precis som jag är. Nu ska jag bara inse det själv. Och bli glad på riktigt igen.
Har sagt det så många gånger. Men jag ska säga det lika många gånger till minst: Utan alla mina älskade vänner och min älskade familj vore jag inget annat än en pöl. Jag älskar er högre än himlen.