Grattis morfar.

Det där sista, det är en hemsk tanke som man helst ska undvika. Det är ju värre än någonting annat.



För några år sedan var jag väldigt ... hur ska man säga, fixerad, vid döden och alla i min närhet som dött. Jag tänkte på dem väldigt mycket. Funderade. Gick djupt ned i deras liv, försökte ta reda på vilka de var, vem jag var på grund av dem.

Min farmor dog sommaren 2005, min morfar dog sommaren 2006 och 2007 dog både min farmors syster, och min morfars bror, som min familj stod mycket nära.

Ett tag höll det här på att krossa mig. Men, som du säger, tiden läker konstigt nog alla sår. Nu tänker jag bara på min farmor och morfar med glädje. Ibland kommer sorgen tillbaka, såklart. Men jag tror ändå att det viktigaste är att leva i nuet och vara glad för det.